Medkänslan som livslögn när världen brinner - Är godhet ett egoistiskt projekt? Mia Törnqvist har skrivit en pjäs om hur vi alla förhåller oss till andras lidanden och utsatthet. "Tiggarna" handlar om en kaotisk samtid och särskilt om kollisionen mellan världen och enskilda moraliska värden.
Stockholm brinner. Någon eller några sätter eld på träden utmed tunnelbanelinjerna. Gamla tallar och ekar brinner som facklor. Tiden är på sitt yttersta, tiggarnas antal ökar - och fyra människor på Södermalm försöker på olika sätt förhålla sig till vad som sker.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Hur gör man? Hur mycket ska man skänka romerna för att deras liv ska bli drägliga? Kan man rädda sitt eget skinn genom att vara så god som möjligt? Är altruism bara en överlevnadsmekanism?
Maria är rektor och har samvetskval över att hon lever ett så bra liv. Hennes man - från Turkiet - funderar på att resa och slåss med kurderna. Marias syster Johanna mår bra av att hjälpa andra, hon tar sig an trasiga människor och blir rent konkret attraherad av deras smuts. Hon lever med sitt första projekt, alkoholisten Classe, som jobbar på Marias skola och har en osentimental syn på flyktingar.
Mia Törnqvist skildrar hur dessa människor råkar ut för kollisioner mellan värden och världen. Classe anser att man inte ska skänka pengar till romer, utan hjälpa inhemska utslagna - sådana som han en gång själv var. Gör hans åsikter honom till rasist? Tiggarnas närvaro fungerar som speglar där rollerna plötsligt får syn på skeva men möjligen sanna bilder av sina jag. Deras oegennytta är plötsligt inte alls självklar, utan möjligen mest plåster på en tydlig livspanik.
Ann-Sofie Rases Maria framstår som ett offer för tiden mer än fylld av insikter kring sin handlingsförlamning. Också Eva Rexed som Johanna verkar oförmögen att förhålla sig till sin frälsarmentalitet. Andreas Kundler gör Classes roll till en brutal egoist utan empati. Samuel Fröler spelar Mehmet med ett slags filosofiskt lugn.
Pjäsen är en samtidsrapport som består av korta, rapsodiska scener ställda mot en känsla av akut hjälplöshet. Det vilar en tung stämning av apokalyps över stycket, över denna egentligen komplexa skildring av relationen mellan världshändelser och individ.
Rollerna är igenkännbara men blir fragmentariska. Regin förstärker just det draget hos rollerna istället för att komplicera dem. Iscensättningen är därmed för entydig, för skissartad för att fungera som en möjlighet att på allvar undersöka hur vi på olika sätt, och med olika agendor, relaterar till andras lidanden och utsatthet.
Tf