Mellanösterns oväntade fredsaktör

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Mellanösterns oväntade fredsaktör - Genom interventionen i Syrien och förstärkta relationer till Egypten och Israel har Ryssland blivit en tydlig maktfaktor i Mellanöstern. Med ett Europa som strävar efter att hålla sig samman efter brexit och ett passivt USA håller regionens maktbalans åter på att skifta.

Ryssland har etablerat sig som en oumbärlig maktspelare i Mellanöstern. Moskva har lyckats där Washington misslyckats. "
Så skrev nyligen en forskare på tankesmedjan Council on Foreign Relations i dess prestigefyllda tidskrift Foreign Affairs. Själva ordvalet är direkt lånat från president Bill Clinton, som - i likhet med efterträdarna Bush och Obama - gärna har framställt USA:s roll i världen som "oumbärlig". En liknande analys gör forskaren Eugene Rumer vid den lika prestigiösa tankesmedjan Carnegie Endowment for International Affairs: "Ryssland är definitivt tillbaka i Mellanöstern. Moskva kan inte på egen hand lösa regionens problem (Vem kan det?) men dessa problem kan inte heller lösas utan Moskvas medverkan".

Salim al-Jabouri, talman i Iraks parlament och landets mest inflytelserika sunnipolitiker, tycks instämma. "Ryssland sände en signal till hela Mellanöstern genom sin direkta intervention i Syrien: vi är mer seriösa när det gäller att bilägga regionens problem än vad amerikanerna är" - så citeras al-Jabouri i den uppmärksammade artikeln “Russias long road to the Middle East" (Wall Street Journal, 27/5).

Sådana uttalanden pekar mot en rejäl omvärdering av Rysslands roll på världspolitikens hetaste arena under 2000-talet. Vad gäller Mellanöstern hävdar allt fler att Ryssland genom sina egna aktioner bidragit till att främja fred, eller åtminstone avvärja krig, under den senaste femårsperioden.

Flera skeenden brukar lyftas fram. För det första: genom att ta till sitt stormaktsveto i FN:s säkerhetsråd vid flera tillfällen 2011-2012 förhindrade Ryssland att USA och vissa Natoländer lät sig dras in i direkta krigshandlingar mot Syrien. Krigshandlingar som med stor sannolikhet hade urartat i lika katastrofalt kaos som USA:s invasioner av Irak och Afghanistan samt den FN-stödda “humanitära interventionen" i Libyen. Då fördömdes Moskvas veton som omoraliska och ansvarslösa. Men redan i kort historiskt perspektiv kan man konstatera att de bidrog till att avstyra ett okontrollerat storkrig.

För det andra: genom att förmå sin skyddsling Assadregimen att i september 2013 gå med på en total nedrustning av Syriens kemiska vapenarsenal avstyrde Moskva ett storstilat amerikanskt missilangrepp mot Syrien. Ett angrepp som dock Obama själv inte kunde motivera nyttan av (enligt hans egen utsago i den stora The Atlantic-intervjun i april 2016), delvis för att de amerikanska missilerna inte skulle förstöra själva kemvapenförråden (av fruktan för giftgasspridning) utan i stället riktas mot de militärförband som ansvarade för kemvapnen.

När Obama och Putin vid G 20-mötet i Sankt Petersburg den 6 september 2013 enades om att erbjuda Assad nedrustningsalternativet accepterade han omedelbart - och så avvärjdes ännu ett krig med svåröverblickbara konsekvenser.

För det tredje: med sitt beslutsamma militära ingripande i Syrien i september 2015 har Ryssland åstadkommit två saker för att bryta den negativa krigsspiralen. Dels har man äntligen hejdat de militanta jihadistorganisationernas, framför allt Islamiska statens och Nusrafrontens, frammarsch. Dels har man radikalt förändrat den diplomatiska-politiska spelplanen så att nu alla inblandade parter i International Syria Support Group (ISSG) har gått med på en färdplan för fred i Syrien vilken också fått klartecken av FN:s säkerhetsråd.

Denna färdplan har visserligen drabbats av brutna vapenvilor och ofullständiga FN-hjälpsändningar. Men det är alltjämt den enda plan som ligger på bordet, som backas upp av samtliga signatärmakter och som alltjämt syftar till något slags kompromisslösning för Syriens framtida styre med deltagande av representanter för både Damaskusregimen och oppositionen. Det är i princip samma färdplan som FN:s Syriensändebud Kofi Annan sydde ihop i juni 2012 (Genève I), men som omedelbart sprack på grund av oenighet om tolkningen (främst gällande Assadregimens framtid). I dag ifrågasätter ingen ISSG-stat färdplanens giltighet under FN-sändebudet Staffan de Misturas dirigentstav.

Man kan tillägga att den ryska militära insatsen i Syrien också definitivt har punkterat förhoppningarna hos Turkiet, vissa Natostater samt Hillary Clinton och andra "humanitära interventionister" i Washington om att etablera en så kallad flygförbudszon i norra Syrien för att ge skydd åt flyktingar och diverse rebellrörelser. En sådan zon förutsätter enligt Pentagon en massiv militär flyginsats av USA, i realiteten öppet angreppskrig mot Syrien med oförutsägbara konsekvenser. Nu har Ryssland genom utplacering av bland annat ultramoderna luftvärnsmissiler av typ S-400 omöjliggjort ett sådant företag, eftersom S-400 är kan skjuta ned varje känt Natoflygplan.

Putins Ryssland - en fredsaktör i Mellanöstern? Det kan låta overkligt. Men bakgrunden är USA:s kapitala misslyckande att vinna bestående dominans över regionen, något som Washington har strävat efter alltsedan Carterdoktrinen 1980 (se vidare “Därför har USA kört fast i Mellanöstern", Under strecket 27 juni). Därtill har USA - delvis oavsiktligt - gett stöd till stater och krafter som senare visat sig stå för största möjliga våldsverkan: exempelvis Saddam Husseins Irak under 1980-talets krig mot Iran, samt afghanska mujahedin som slogs mot Sovjetockupationen men som därefter omvandlades till värsta sortens jihadister (däribland al-Qaida). Allt detta har skapat ett maktpolitiskt vakuum i regionen, där ett numera ytterst misskänt USA håller på att "motas bort" av stater som blickar efter en annan och pålitligare skyddsmakt.

Till de senare hör förstås Syrien, som blott undantagsvis stått på USA:s sida (under Kuwaitkriget 1991) och som alltsedan 1971 haft en säkerhets- och samarbetspakt med Moskva. Till dem hör numera också Irans ayatollor vilka efter revolutionen 1979 brännmärkte Sovjet som “Lilla Satan" (med USA som “Stora Satan"). Numera är Ryssland Irans främsta vapenleverantör och sedan mitten av 1990-talet har man varit djupt involverat i dess kärnteknikprogram.

Tydlig är också Iraks flört med Moskva, särskilt efter Islamiska statens skräckfyllda erövring av Mosul i juni 2014, då Ryssland långt snabbare än USA skickade ny krigsmateriel till den lamslagna irakiska militären. Sedan de flesta amerikanska trupper lämnat Irak i slutet av 2011 har shiaregimen i Bagdad lierat sig mer och mer med Iran vilket har förmått Irak att öppna sig för allt närmare kontakter med Moskva - något som citatet ovan från sunnipolitikern Salim al-Jabouri bekräftar.

Direkt spektakulär är den egyptiska Sisi-regimens uppvaktning av Putins Ryssland - och vice versa - efter fyra decennier av minst sagt frostiga relationer mellan Kairo och Moskva. Omedelbart efter general Sisis militärkupp mot brödraskaparen Mursis folkvalda regering 2013 skar USA ned på sitt militära bistånd till Kairo varpå generalen deklarerade att Egypten hädanefter huvudsakligen skulle köpa vapen från "det östra lägret".

Ryssland å sin sida har tydligt markerat att man mer än gärna återupptar det militära och ekonomiska samarbetet med Egypten som abrupt avbröts före Oktoberkriget 1973. I dag avlöser militär- och handelsdelegationerna i båda riktningarna varandra i en strid ström - senast i våras besökte Putin Kairo och Sisi Moskva. Det tycks ha lett till konkreta affärer: i mars tillkännagav Sisi ett tvåmiljarderdollarköp av ryska vapen medan Ryssland har åtagit sig att bygga Egyptens första kärnkraftverk och Kairo har lovat att etablera en frihandelszon tillsammans med Putin-projektet Eurasiatiska unionen. Ryssland uppges också förhandla om att få anlägga en större örlogsbas i antingen Alexandria eller Port Said.

Kanske mest överraskande av Putins nya initiativ i Mellanöstern är hans omfamning av Israel. Det har välkomnats av Netanyahus högerregering(ar) som entusiastiskt framhåller att Putin är den första av Rysslands ledare i historien som inte är antisemi

Källa - 2016-07-13 07:15

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+