Merkel står inför en nästan omöjlig uppgift - En vandring ut i okänd terräng - så beskrivs de tyska koalitionsförhandlingarna som väntas ta månader att avsluta. Under tiden förblir EU:s mäktigaste medlemsland politiskt handlingsförlamat med en expeditionsministär under Angela Merkel som tar över nu på tisdag.
BONN Angela Merkel står inför en närapå omöjlig uppgift när hon under de kommande veckorna ska snickra ihop en omaka allians av rivaliserande och delvis fientligt stämda partier från helt olika politiska miljöer: hennes eget kristdemokratiska CDU, det ärkekonservativa CSU från Bayern, marknadsliberala FPD och miljöpartiet Bündnis90/Die Grünen.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Till denna så kallade Jamaica-koalition, uppkallad efter partifärgerna svart, gult och grönt, finns det inget realistiskt alternativ sedan socialdemokraterna förklarat att de går i opposition och inte står till förfogande för ett regeringsansvar.
Pressen på Merkel och de andra partiledarna är därför enorm. Misslyckas "Jamaica" går Tyskland mot nyval. Möjligen skulle socialdemokraterna i så fall ändra uppfattning och återigen gå samman med CDU/CSU - men endast om Merkel inte blir förbundskansler. Ska hon då offra sig? Eller tvingas bort i kupp? Varken det ena eller det andra sannolikt.
Förhandlingsparternas viktigaste och kanske svåraste uppgift är att bygga förtroende. "Det kommer att ta tid", förklarade häromdagen Wolfgang Kubicki som är en av de fyra medlemmarna i det liberala förhandlingsteamet. Det är därför en "illusion att tro att regeringen ska vara klar före jul". Lika skeptiskt är bayerska CSU där man räknar med resultat tidigast i januari eller kanske först i februari.
En första förhandlingsrunda i slutet av förra veckan slutade i positiv anda. Men det blev också tydligt att det finns stora motsättningar - och framför allt risk för att konflikter i programmatiska kärnfrågor ska skapa ett oförsonligt klimat.
Klimatkollen med Jenny Stiernstedt. De viktigaste klimatnyheterna direkt i din inkorg.
Frågorna där det kommer att hetta till i koalitionsförhandlingarna är miljöpolitiken, migrationen och sparpolitiken i eurozonen. Miljöpartiet vill fasa ut kolkraften, införa körförbud för dieselbilar i innerstäderna och förbjuda nya bilar med förbränningsmotorer från 2030. Liberalerna vill däremot att marknadskrafterna ska verka.
CSU kör en hård linje i migrationspolitiken och har tvingat Merkels CDU att acceptera en övre gräns på 200 000 flyktingar om året. Inga asylsökande kommer att avvisas. Men gränsvärdet har en symbolisk betydelse för CSU som anser att förbundsdagsvalets förluster beror på att CDU/CSU lämnade sin högerflank öppen och lät högerpopulistiska AfD tar över.
Miljöpartiet kräver däremot mer familjesammanföring för att underlätta integrationen medan liberalerna vill ha en migrationspolitik som skiljer mellan asyl och arbetskraftsinvandring.
Stora motsättningar finns det också i synen på EU och eurozonen. Miljöpartiet vill ha mer integration och mer överstatlighet medan liberalerna pockar på fortsatt sparpolitik och helst vill få ut Grekland ur eurozonen. FDP kräver därför den tunga posten som finansminister.
På plussidan står att Angela Merkel är som klippt och skuren för att överbrygga dessa motsättningar. Hon är i grund och botten ointresserad av ideologier och föredrar att lösa konkreta problem. Och hon är prestigelös och har en magisk förmåga att hitta snittmängder som andra inte ser. Men hon är också försvagad efter valet i september som blev det näst sämsta någonsin för CDU.
Överläggningarna fortsätter nu på tisdag. Samma dag sammanträder förbundsdagen för första gången sedan valet och Angela Merkel tar över i spetsen för en expeditionsministär. Dess enda funktion är att hålla igång det politiska maskineriet. Men den har ingen legitimitet att fatta annat är rena rutinbeslut.
Vakuumet fylls av Frankrikes Emmanuel Macron och EU-rådets ordförande Donald Tusk som har lagt fram en störtflod av politiska initiativ. Eurozonen ska reformeras, en gemensam budget ska byggas upp och fler beslut än hittills ska fattas på överstatlig nivå.
I dagsläget är detta inte mer än en lek i sandlådan. Alla vet att så länge Tyskland är upptaget av sig själv händer inget i EU.