Militärhistoriker SD frågan som oroar Sveriges vänner - KULTURDEBATT | Efter valet frågar sig utländska vänner till Sverige: Kommer SD att underminera Sveriges vilja att stå upp mot rysk aggression? Partiets framgångar kommer i en tid när Ryssland just drar igång sin största militärövning sedan kalla krigets dagar.
Det här är en idé- & kulturdebattsartikel publicerad av SvD:s kulturredaktion. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Om du har synpunkter eller vill delta i debatten kan du mejla kulturdebatt@svd. se
Världssamfundet insåg inte förrän helt nyligen, alldeles före Sverigedemokraternas framgångar i söndagens val, att man stod inför ett obekvämt faktum: att inte ens ett så pass liberalt samhälle som Sverige är immunt mot hat och intolerans.
Antony Beevor är en av vår tids mest berömda militärhistoriska författare. Han har ett förflutet som brittisk officer, men lämnade den militära banan för att skriva på heltid.
Beevors böcker "Stalingrad" (1998) och "Berlin. Slutstriden 1945" har översatts till 30 språk. 2012 gavs hans 1 000-sidiga praktverk "Andra världskriget" ut på svenska.
I SvD har Beevor tidigare skrivit artiklar om kriget mot IS och om världen efter Trump och brexit.
I år har hans bok "Arnheim. Tysklands sista seger". kommit ut på svenska i översättning av Kjell Waltman (Historiska Media). En fullmatad bok som aldrig blir tråkig, skrev Dick Harrison om "Arnhem".
Möjligen kommer någon politisk förståsigpåare att framöver ta fram en exakt formel för hur invandringsnivåer korrelerar med nationalistisk populism. Vad gäller Sverige har landet haft det största inflödet per capita i Europa. Men vi vet också alltför väl att vissa länder - i synnerhet de så kallade Visegrad-länderna i östra Europa - har röstat för den "illiberala demokratin" utan att ha upplevt någon invandring.
Enbart en sak är någorlunda säker inför det dödläge som nu råder i Stockholm mellan de traditionella vänster- och högerblocken: att bilda en regering utan att på något sätt blanda in Sverigedemokraterna kommer att bli mycket svårt. Lyckligtvis är Sverige dock en väl utvecklad demokrati och liksom Nederländerna, som nyligen fick ta sig fram med hjälp av en expeditionsministär, kommer Sverige att överleva ett politiskt limbo som skulle ha kunnat vara fullständigt ödesdigert i andra länder. Den stora risken finns på lång sikt. I en tid av radikal förändring är det en föga avundsvärd uppgift att försvara status quo. Vi har redan tidigare kunnat se hur extrema nationalistpartier i Europa har exploaterat regeringars paradoxala och fåfänga förhoppningar om att åstadkomma integration samtidigt som de låter en motsägelsefull multikulturell politik råda.
Alexis de Tocqueville, fransk 1800-talsfilosof, noterade att "det farligaste ögonblicket för ett dåligt styre i regel är när det börjar reformera sig självt". Men i dag, efter omkring tre efterkrigsgenerationer av "gott styre", upplever vi motsatsen. Västerländska demokratier blir allt mer öppna gentemot alla möjliga påtryckningsgrupper. Men ett samhälle vars tolerans inte står stabilt, blir per definition ytterst sårbart för intolerans och medveten provokation.
De som protesterar på högerkanten är ibland uttalade rasister, men det rör sig även om människor som enbart är skrämda och arga över de snabba förändringarna. Vi möter också ett uppror mot multikulturalism och politisk korrekthet. Det leder till en lust att chockera med hatfullt tal och till och med genom att utmana tabun kring hakkorset eller Hitlerhälsningar, något vi fick se prov på i Chemnitz i östra Tyskland i slutet av augusti.
Vad kan vi då säga om framtidens invandring? Denna sommars uppseendeväckande höga temperaturnivåer är förhoppningsvis en väckarklocka, särskilt för förnekarna av klimatförändring inom Sverigedemokraterna. Antalet flyktingar som tar sig över Medelhavet må vara relativt lågt för tillfället, men den globala uppvärmningen kan mycket väl leda till att Afrikas livsmedelsförsörjning ödeläggs och att kontinenten drabbas av vattenbrist. Detta kan i sin tur resultera i betydligt större flyktingvågor norrut mot den europeiska livbåten.
För snart 30 år sedan avslutade jag en bok med att spekulera om vilken roll försvarsstyrkor skulle få i en framtida värld som drabbats av krig om vatten och ekologisk katastrof. Skulle uppdraget bli att hålla gränserna fria från massinvandring söderifrån? Jag hoppas att jag slipper få rätt på denna punkt.
Försvar är dock ytterligare en knivig fråga som följer på valresultatet i Sverige. Liksom nästan alla högerextremister i Europa tycks Sverigedemokraterna beundra Vladimir Putin - som ofta spelar ut det islamofobiska och invandringskritiska kortet. Och SD får i sin tur stöd av tv-kanalen RT (tidigare Russia Today). Sverigedemokraternas ytterligare stärkta ställning, om än för tillfället enbart i vågmästarrollen, inträder i en känslig period. Under tisdagen drog ryska styrkor igång krigsövningen Vostok, där man sätter in trupper på 300 000 man. Det rör sig om de mest omfattande manövrerna sedan det kalla kriget rasade som värst. Övningen sträcker sig från Fjärran östern, med kinesiska trupper inblandade, hela vägen till Kaliningrad och Östersjön.
Nato, å sin sida, sätter igång sina egna höstövningar, Trident Juncture, i vilka 40 000 soldater deltar, bland annat från icke-Nato-styrkor från Sverige och Finland. Övningen kan vara särskilt irriterande för ryssarna, eftersom den bygger på en tänkt invasion av Norge enligt ett "artikel 5-scenario" (Natos artikel 5 slår fast att alla medlemsländer måste bistå ett annat medlemsland som angrips), något som kan tolkas som att Sverige och Finland också ansluter sig till denna Natos nyckelartikel.
Kopplat till försvaret finns en fråga som Sveriges utländska vänner nu lär ställa sig. Kommer Sverigedemokraterna, som ju högljutt förkunnar sin tolkning av patriotism, att göra vad de kan för att underminera sitt eget lands vilja att stå upp mot rysk aggression i norra Europa?
Översättning från engelska: Anders Q Björkman