Min kropp är min, även klockan kvart i tre - En plötslig hand runt din midja som inte går att skaka av sig. Ett hårt skrev upptryckt mot ditt lår. En okänd andedräkt mot din hals.
Det är en helt vanlig utekväll och handen runt din midja är bara den första av många envisa händer som ska tränga sig igenom din cirkel av dansande vänner. Det är mer regel än undantag.
För mig har vassa armbågar blivit en naturlig del av dansen. Sexuella kommentarer har börjat smälta in i den pumpande musiken.
Jag är inte ensam. Mina vänner upplever samma sak.
Vi har lärt oss att skydda varandra i klubbarnas mörker. För vi vet att machovakter kommer att fnysa oss i ansiktet, att killkompisar kommer att titta åt ett annat håll och att bartenders kommer att rycka på axlarna.
Så vi bygger murar mot omvärlden med våra kroppar, försvarar varandra med lackade naglar och glitterklädda armar. Våra strumpbyxklädda ben blir barriärer, smilgroparna i våra kinder skyttegravar och våra långfingrar vapen ständigt redo att avfyras.
Det händer överallt. På studentnationer, gayklubbar och feministfester. Jag har tappat räkningen på hur många de är, männen som under discolampans ljus fått för sig att min kropp tillhör dem.
Den gemensamma nämnaren är inte att de är ensamkommande flyktingkillar, utan att de är män. Alltid män. Män som vägrar förstå att min hud inte är allmän egendom, att mina lemmar inte är deras privata ägodelar. Män som vägrar förstå att min kropp är min.
Men det är den. Min kropp är min, även klockan kvart i tre.