Minnena från flykten kommer alltid att leva kvar - Det har gått precis ett år sedan Abdulkader Mose tillsammans med fyrtio andra personer satte sig i en minimal gummibåt för att ta sig till Grekland.
Den 14 september i fjol kom han till Malmö för att söka asyl. Han hamnade tämligen omgående på flyktingförläggningen Yddinge Strand strax utanför Klågerup.
Där bor han kvar än idag tillsammans med sin tolvårige lillebror, sin 41-årige kusin och dennes sexårige son.
- Vissa dagar är långtråkiga. Det är lång väntan. Både jag och min lillebror saknar vår familj hemma i Aleppo, säger han.
Abdulkader Mose är klädd som vilken tjugoåring som helst i träningsbyxor och mörkblå T-tröja. Han har slagit sig ner i en vit plaststol alldeles vid strandkanten vid Yddingen. När sensommarsolen skiner och grönskan kring förläggningen är tät framstår Yddinge Strand som en idyll.
Men under det senaste året har det funnits dagar när frustrationen bland andra asylsökande lett till hätska vredesutbrott. Och när vinterkylan var som värst lade sig ett tunt snötäcke över både Yddingen och flyktingförläggningen.
- Här var väldigt kallt, huttrar Abdulkader Mose.
När flykten till Sverige tog sin början stod Abdulkader Mose helt i början av vuxenlivet. Han hade precis blivit inskriven vid universitetet hemma i Aleppo för att läsa arabisk litteratur. Han ville bli lärare precis som sin far.
Men dag för dag intensifierades striderna kring Aleppo. En dag gick fem av hans skolkamrater hemifrån för att ta sig till universitetet. Bara tre kom fram.
Det var då som han bestämde sig för att fly till Sverige. Tillsammans med tre släktingar tog han sig ända fram till gränsen mot Turkiet. Men där stoppades de av turkisk polis.
- Vi återvände till Aleppo, men var fast beslutna att verkligen ta oss in i Turkiet.
- Nästa gång vi kom fram till gränsen lyckades vi, berättar Abdulkader Mose.
Abdulkader Moses kusin ägnade hela resan åt att lugna sin femårige son. Själv försökte han intala sin elvaårige lillebror att allt skulle gå väl. Han försäkrade honom att deras flykt var väl planerad.
Minnena från flykten kommer alltid att leva kvar. De åkte buss tvärs genom Turkiet, först till Istanbul och därifrån till kuststaden Izmir. De betalade 3 000 euro per person för att komma vidare till Grekland.
- Vi sov längs vägarna i åtta dagar innan vi kom fram till Izmir och de personer som skulle ta oss i båt till Grekland. Vi fick promenera 25 kilometer i bergig skogsterräng. Min lillebror var hungrig och ville stanna för att äta. Men vi hade bara några kex med oss, berättar Abdulkader Mose.
När de kom fram till det fartyg som skulle ta dem till Grekland visade sig fartyget vara en uppblåsbar gummibåt. I den trängdes fyrtio personer samman. Det fanns ingen sjökunnig person ombord. Flyktingarna skulle i nattmörkret själva manövrera utombordsmotorn för att ta sig till den grekiska ön Samos.
- Min lillebror satt helt nära mig. Det var höga vågor. Han var rädd, mycket rädd. Jag var också rädd, men försökte lugna min bror. "Var lugn, om två timmar är vi i säkerhet", sade jag till honom.
Efter fem timmar kom de fram till Samos. Därifrån tog de fyra syrierna sig vidare till Aten med en stor passagerarbåt. Därefter reste de med buss, taxi och tåg vidare till Budapest innan de så småningom hamnade i Tyskland, Danmark och Sverige.
Vid ankomsten till Malmö måndagen den 14 september fanns de med bland de 4 000 personer som under de allra första veckorna av intensiva flyktingströmmar sökte asyl i Sverige. Det var då som en europeisk flyktingkris också blev svensk.
Nu har det gått ett år sedan flykten. Idag är den ena dagen den andra lik.
Varje morgon vaknar Abdulkader Mose tidigt på morgonen för att hjälpa sin numera tolvårige lillebror att göra sig i ordning för att ta skolbussen till skolan.
Därefter blir Abdulkader själv kvar på asylboendet. Han försöker göra dagarna så givande som möjligt. En dag i veckan får han besök av en kvinnlig sfi-lärare för svensklektioner.
- Idag kommer min lärare klockan tre. Mellan lektionerna läser jag lite extra på internet, berättar han på stapplande svenska.
- Dessutom hjälper jag varje kväll min lillebror med hans läxor. Det lär också jag mig på.
Abdulkader Mose äter frukost, lunch och middag på asylboendet. Maten lagas av landsmannen Yahya Hleis, som sedan ett år har uppehållstillstånd i Sverige.
- Yahya lagar bra mat. Det är gott, ett mellanting mellan svenskt och syriskt, säger han.
Yahya Hleis berättar att han ofta hamnar i diskussioner med Abdulkader och andra landsmän om situationen hemma i Syrien, om hur samtalen går mellan regeringen och utländska medlare, om vad som händer med deras egna familjer och om hur de levde tidigare.
- Jag var försäljare i Syrien. Jag hade ett eget företag som marknadsförde choklad och sötsaker, berättar Yahya.
Hela förläggningslivet går ut på att ge de boende en meningsfull tillvaro. Men också att hålla de asylsökande på gott humör.
Varje fredag spelar Abdulkader Mose och några andra unga flyktingar fotboll med fem-sex svenska killar från Klågerup.
- Det är trevligt. Men vi pratar inte så mycket. Vi säger mest 'hej'. Sen spelar vi boll, säger Abdulkader.
- Vi spelar gratis. Vi tar inte emot spelpengar, skojar han.
Vid ett tillfälle var tjugo killar från förläggningen på badhuset i Arlöv. Då fick de tydliga instruktioner av förläggningschefen Valentin Nesic att använda badbyxor och egen handduk.
- Men alla hoppade i med kalsingarna, utan att ha med sig egen handduk. Allt är nytt för dem. Allt vi gör blir som en lektion i det svenska. Det är viktigt för att alla så småningom ska kunna integreras och hitta jobb, säger Valentin Nesic.
Abdulkader Mose uppskattar alla de fritidsaktiviteter som bjuds. Han joggar ofta i skogarna kring Yddingen och Holmeja. Och han minns med glädje det besök som femton personer från förläggningen gjorde på Tosselilla i somras. Någon enstaka gång har han kostat på sig en bussbiljett för att besöka Malmö.
Men mest av allt längtar han efter en chans att få börja jobba. Som asylsökande måste han ha skriftligt bevis på att han får jobba i Sverige.
I så fall måste Migrationsverket kryssa för ruta 7 på hans LMA-kort (id-kort för asylsökande). Det ger honom ett bevis om AT-UND - "undantag för skyldighet att ha arbetstillstånd".
Det har Abdulkader Mose ännu inte fått. Och bland de asylsökande i Yddinge Strand finns det ingen som riktigt vet varför vissa tillåts jobba och andra inte.
- Varje gång jag pratar med min pappa på telefon hemma i Aleppo så undrar han hur det går med mitt arbetstillstånd. 'Har du inte kunnat arbeta än?' frågar han.
- Jag vill jobba. Och jag vill studera. Det jag hoppas på är att i framtiden kunna arbeta som lärare för yngre barn.
I de dagliga telefonsamtalen med sin familj får Abdulkader och hans lillebror ständiga rapporter om krigshändelserna hemma i Aleppo. När det kommer helikoptrar in över staden och släpper bomber gömmer sig alla under träd och andra föremål för att söka skydd.
- Mina föräldrar och tre syskon är kvar i Aleppo. Pappa arbetar bara två dagar i veckan. Annars går han aldrig ut. Det är för farligt.
- De vill gärna ta sig till Libanon där min storebror bor. Han kan hjälpa dem med pengar om de bara kan ta sig ut från Aleppo.
Abdulkader Mose och hans lillebror hoppas att deras familj kommer ur mardrömstillvaron. Deras högsta önskan är att återförenas med dem i Yddinge Strand.
- Min lillebror hoppas innerligt att vår familj kan komma hit. Det hoppas också jag.
En återförening är dock långt borta. Under tiden väntar Abdulkader Mose på ett asylbeslut och på ett besked om att få arbeta.
- Det är lång väntan.
Hur känns det att vänta så länge?
- Jag är varken glad eller ledsen. Jag bara väntar. Jag kan ju inte göra någonting under tiden.
Det var för ett år sedan som flyktingkrisen i Europa blev tydlig också i Sverige.
Den 7 september kom en första större grupp om 170 flyktingar till danska Rödby.
De