Minnesord om Annebritt Floreman - Min mor - jag tror inte jag har träffat någon som kan mäta sig med henne, det säger jag inte bara som dotter. Annebritt var mångbegåvad och mycket vacker. Hon var intelligent, konstnärlig, kreativ, högkänslig - och ofta bara "för mycket". Det vet alla som har träffat henne.
Djupa trauman formade henne. Annebritt föddes Sjöström i Gällivare 1929 och växte upp i Berlin. Föräldrarna var förlovade men faderns familj godkände inte giftermål. När Annebritts mor återvände till sin hemstad Berlin blev hon fråntagen sin baby och Annebritt placerades i flera fosterfamiljer fram till tre års ålder.
Annebritt träffade aldrig sin far. 1943 skickades hon tillbaka Sverige, bort från krigets fasa. Hennes mor fick inte åka då hon var tysk medborgare genom giftermål. Annebritt var svensk, inte flykting, men hon var barn, ensam och kunde inte språket.
Ännu i slutet av 50-talet skrek Annebritt när flyglarmet gick måndagar klockan 15, hon duckade när flygplan flög lågt. Hon sa ofta: "akta dig för masspsykos och res medan du kan, man vet aldrig när gränserna stängs. "
Annebritt hade en bottenlös kunskapstörst, en obändig livskraft, ett fantastiskt leende. Hon läste mycket, hade åsikter om allt och skrev insändare. Högen med intyg från kurser, utbildningar och anställningar är tjock. Hon var särskilt stolt över sin fil kand i pedagogik och arbetade främst med barn eller som sekreterare.
Min mor gav mig litteraturen, orden, kreativiteten och reagerade alltid med patos och engagemang. Som när hundratalet personer blev vittne till oprovocerat polisvåld, då var hon den som rusade fram. Hon hötte näven mot polischefen och krävde att han skulle anteckna henne som vittne.
Annebritts hjärta var stort. Om någon var ensam under julen var denne tveklöst välkommen, även med kort varsel gick det att hitta julklappar i gömmorna. När det kom två jugoslaviska flickor till min mellanstadieklass bjöd mina föräldrar hem dem.
När Annebritt inte var i sina känslors våld var hon seende, klok och uppfinningsrik. I sexårsåldern väckte jag ofta mina föräldrar om nätterna för att jag drömde om spindlar. En kväll satte hon en tygfågel med metallben på spegeln. Hon sa, fåglar äter spindlar, nu äter denna upp dina. Jag sa, men det är ingen riktigt fågel. Hon sa milt, det är inte dina spindlar heller. Mina mardrömmar upphörde.
Annebritt mötte min far Henry i Gällivare. Han var en tyst, vacker norrlänning, naturens son. De fick fyra döttrar, den ena blev bara 26 år. De ritade och byggde hus, och reste. Annebritt och Henry fick 60 år tillsammans. På en resa till Turkiet 1999 angreps mina föräldrar av en rånare. Efter det blev inget sig likt. Henry dog 2011. Då var mor utbränd. En dålig knäoperation gjorde att hon ofta föll.
De sista åren var Annebritt sängliggandes, hon fick tid att tänka och minnas. En gång sa hon: "naturen är klok, den återvinner allt, så det jag har lärt mig under livet, kommer till nytta även när jag är borta".
När Annebritt blev sängbunden var hon inte färdig med sitt liv. Hon ville leva till minst 120 - men inte så här, oförmögen. I hennes sista medvetna ögonblick höll hon min hand, tittade på mig och sa: Du är snäll.
Söndagen den 5 november släppte hon taget. Hon blev 88 år.
Ja, Annebritt var en extraordinär kvinna. Hennes innersta kärna var vacker. Det är de ljusa skärvorna från ett sprucket liv som jag bär med mig.
Ylva Floreman