Minnesord om Göran Wassby - Min vän Göran Wassby är död. En viktig röst inom brukarrörelsen i Sverige har tystnat. Ekot efter hans skarpa stämma är öronbedövande tyst.
Göran var en person som var känd för många inom psykiatrins värld. Han deltog i kampen för att åstadkomma förändring och förbättring. Han var utbildad mentalskötare men kom att ägna sig åt ett författarskap. Han skrev två böcker och en stor samling satiriska texter som byggde på skarpsinniga observationer och en extraordinär förmåga att leka med ord. Han föreläste och deltog i många sammanhang med syfte att påverka psykiatrin. Han stod för en human psykiatri utan tvång och våld. Han var också engagerad i frågor som handlade om våld mot kvinnor och flyktingfrågor.
Jag lärde känna Göran i mitten av 90-talet. Hans begåvning och billianta humor fångade min uppmärksamhet. Nu så här dagarna efter att vi hastigt förlorat honom funderar jag på vilken betydelse han haft för mitt liv, för den person jag själv kom att bli både privat och yrkesmässigt.
Göran levde med en svår sjukdom, kanske en av de värsta. Han kämpade ständiga inre strider med de stora frågorna: kampen mellan gott och ont och människans litenhet i det stora världsalltet. Att prata med människor distraherade demonerna och gav en stunds vila. Under mer än 20 år ringde han mig (liksom många andra vänner) dagligen, ibland många gånger.
Vår relation kom att vindla fram mellan livets snår, utmaningar i Görans liv utmaningar i mitt. Vår vänskap kom att bli ömsesidig, vi följde varandra och höll koll på varandra. Vi delade många intressen, ett sådant var kärleken till katter. Göran tog emot övergivna katter i sitt hem, bjöd dem skydd och trygghet.
Göran hade en stark värdegrund och en moralisk kompass, han var en kärleksfull, generös och lojal vän. Ofta när jag startade mobilen på morgonen hade han läst in en dikt, ibland sjungit en sång. För honom var jag Millis, själv kallade han sig Lillis.
Göran hade det mycket bra de sista åren efter att han träffat och gift sig med sitt livs stora kärlek Fatou. Han lärde känna Fatou genom en vän och åkte till Gambia och gifte sig. Detta var en lyckans dag.
Sista tiden hade han det svårt. Psykosen har "ridit" honom utan pauser. Han var rädd, uppriven, ledsen. Led svårt av ångest och skuld. Han försökte ta kontroll för Fatous skull. Vid ett tillfälle, då vi talade om brodern Bengt blev han "jordad". En kort stund såg han det själv, det osannolika i psykosvälden. Han blev så lättad. I sitt sista sms till mig skriver han: nu har jag frid.
Men kort efter tog sjukdomen tag i honom igen. När han ringde sitt sista telefonsamtal till mig befann han sig i en ambulans på väg till psykiatrin. Han var arg, uppriven, rädd. Bad mig om hjälp. Att hamna på PIVA (psykiatrins intensivvård) var det han var mest rädd för.
Han dog i sömnen på PIVA.
Denna morgon tänker jag: Göran var så rädd, säker på att hamna i helvetet och att han skulle dra andra, de som han älskade med. Vi talade ofta om gud, livet efter detta. Själv är jag uppväxt i en socialistisk anda helt utan gudstro. Taffligt försökte jag lugna genom att tala om min övertygelse, att det finns varken himmel eller helvete. Då svarade han: Millis vi får se, vi får se vem som har rätt.
Och nu önskar jag ett enda lite tecken på att jag hade rätt och att han har det bra, att han har frid. Älskade vän.
Camilla Bogarve