Morfarn en av få de flesta lyckas inte få hem barnen - Släktingar från en lång rad västländer har rest till Syrien och Irak för att försöka få ut minderåriga från flyktingläger. De allra flesta har fått åka hem utan barnen. För Patricio Galvez är läget annorlunda - och nu när de sju barnbarnen är trygga vågar han tänka på barnens framtid.
ERBIL, IRAK I staden Erbil i norra Irak drar journalister och frivilligarbetare igenkännande suckar när den svenske morfadern kommer på tal. Patricio Galvez från Göteborg är långtifrån den enda som rest hit för att söka efter släktingar som finns i Syrien efter terrororganisationen IS förluster. Far- och morföräldrar, mödrar och fäder. Alla har de kommit hit i hopp om att kunna ta sina släktingar hem.
För ett par månader sedan gjorde Karen Nettleton, en australiensisk mormor, en liknande resa som Patricio Galvez. Hon tog sig över gränsen in i Syrien tills hon nådde det överbefolkade flyktinglägret al-Hol. I ett tält fann hon två barnbarn och tre barnbarnsbarn. 2014 reste hennes dotter, liksom Patricio Galvez dotter Amanda, till Syrien för att ansluta sig till IS.
Nettletons dotter och hennes man dödades och nu lever barnbarnen med sina egna barn ensamma kvar i lägret. Denna australiensiska mormor har kämpat i fem år.
- Jag kommer inte att åka förrän jag har med mig barnen, sa hon till bland annat tidningen New York Times.
Men till skillnad från Patricio Galvez har hon och många med henne inte lyckats få ut barnbarnen ur lägret.
- Jag känner en mormor från Österrike som åkt till lägret tio gånger. Men inte fått med dem hem, berättar en journalist i Erbil.
Tillsammans med en tysk morfar som tog med sitt 14 månader gamla barnbarn till Tyskland efter att de båda dna-testats är Patricio Galvez en av få som lyckats få ut sina släktingar ur al-Hol. Han har inte gjort det ensam.
En av de första som han vände sig till för hjälp var vännen och filmskaparen Gorko Glaser Muller:
- Han kände att ingen gjorde något. Att han var ensam och ville att jag skulle dokumentera det stora motståndet. Att alla sa "vi förstår dig, men vi kan inte hjälpa dig", säger Gorki Glaser Muller.
Några månader efter att Galvez berättade för honom att hans dotter gått med i IS, dödats och lämnat sju barn efter sig sitter Glaser Muller i ett hotellrum i Erbil och blandar mediciner till de sju undernärda och sjuka barnbarnen. I tisdags fördes de från flyktinglägret al-Hol till staden Erbil i norra Irak där det svenska konsulatet finns.
I rummet intill sitter Beatrice Eriksson och vaggar ett av barnen, en otröstlig flicka. Hon bor i Libanon där hon läser en masterutbildning i religion på distans. Hon träffade Patricio Galvez när hon gjorde intervjuer till sin masteruppsats och beslöt sig för att resa till Erbil och hjälpa till i några dagar innan barnen förs till Sverige.
- Det kändes viktigt att vara på plats om de behöver en extra vuxen. Det här är oskyldiga barn som inte fått den bästa starten i livet, säger Beatrice Eriksson.
Hon har arbetat inom socialtjänsten i Sverige i sju år och har tilltro till att Sverige kan hjälpa barnen.
- Jag vet att när de väl kommer över gränsen så kickar systemet in. De behöver trygghet och stöd att bearbeta det de varit med om, säger Beatrice Eriksson.
I flera europeiska länder har diskussioner väckts om far- och morföräldrar som uppfostrat barn som gått med i IS är lämpliga att uppfostra fler barn. En absurd tanke, tycker Patricio Galvez.
- Det här kan hända vem som helst. Man kan inte veta vilken väg ens barn ska välja. En förälder är bara en människa, säger han samtidigt som han tar hand om sin dotters barn.
Peshraw Baker från organisationen Bring Hope följer Patricio Galvez med blicken, där han går runt med ett barn i en hemmagjord bärsele. Den man Baker ser i dag är helt annorlunda jämfört med den uppgivne morfadern han träffade i hotellobbyn för två veckor sedan.
- Han började tappa hoppet. Han hade inget tillstånd från al-Hol. Försökte få ut sina barnbarn från ett läger med över 70 000 människor.
Då hade Galvez varit i Erbil i ett par veckor. Rest till Syrien och träffat sina barnbarn, men inte kunnat ta dem med sig tillbaka över gränsen. Han var nedslagen och tillbringade större delen av tiden på sitt hotellrum. Peshraw Baker och hans bror beslöt sig för att försöka hjälpa honom.
2015 hade de tillsammans grundat organisationen Bring Hope med huvudkontor i Malmö. De stöttar barn världen över. Men Patricio Galvez barnbarn var svåra att hjälpa. Barn till IS-terrorister är det ingen som vill ha, uppger han. Galvez dotter Amanda var gift med den svenske IS-terroristen Michael Skråmo.
- Många vet inte om att det bara är små barn, utan de tror att de är fullvuxna IS-medlemmar, säger Peshraw Baker.
Med Galvez barnbarn ute ur lägret återstår frågan om vad som ska hända med andra svenska barn som är kvar i Syrien vars föräldrar är IS-terrorister.
Abdul Karim Omar, ansvarig för utrikesrelationer i administrationen i självstyret i norra Syrien, säger att kurderna inte har några problem att överlämna svenska barn - bara de får en officiell begäran från regeringen.
- Det kom en delegation från den svenska regeringen till Simalka och vi överlämnade de svenska barnen, med dem ett dokument om överlämnande som vi båda skrev under. Vi lämnar inte ut några barn utan att den svenska regeringen kommer och hämtar dem, säger han på telefon från Simalka i Syrien.
Kurdiska myndigheter som kontrollerar området i nordöstra Syrien där många av barnen finns uppskattar att de har över 1 300 utländska barn i sina flykting- och fångläger. Det talas om 50-60 barn med svensk koppling. Tusentals irakiska och syriska barn som fötts av föräldrar som gått med i IS lever också i läger i Irak och Syrien.
För en vecka sedan tog den kurdiska hjälporganisationen Bring Hope med Patricio Galvez för att träffa några av dem i ett läger utanför Mosul.
- Vi ville visa honom något som ligger honom nära. Så vi tog honom till barn som är i samma situation som hans barnbarn. Födda av föräldrar som gått med i IS, men som nu lever ensamma i läger efter att deras föräldrar gått bort, säger Soha Abdallah från organisationen Bring Hope.
Patricio Galvez säger att han då föreställde sig hur det skulle vara om hans egna barnbarn skulle växa upp i ett läger.
- De lever i tält, ibland har de toaletter, ibland inte. Det är en miljö helt utan hopp. Ingen av oss skulle vilja bo där. De måste komma därifrån och få chansen till ett annat liv.
Nu, när egna hans barnbarn väl är i trygghet, kan han blicka framåt. Han vill fortsätta att vara en del av barnens liv också i framtiden.
- Oavsett var de växer upp vill jag ge dem något vettigt att ta med sig. Jag tror att det bästa vore om de bor var och en för sig, men träffas ofta och har sina släktingar nära.
Tf