Möter vattnet igen efter mardrömmen Ska vi dö här? - SvD var med och räddade familjen Swirakly från Syrien med Gula Båtarna i oktober. Nu har det gått nära 9 månader i Sverige. Abeer som förlorade sin treåriga dotter Laen i flykten är gravid - med en flicka. Men flera familjemedlemmar är ännu kvar i Syrien. Det, och all väntan, skapar slitningar.
Solen gassar mellan tallarna. Vi går med mjuka steg på skogsstigen. På håll plaskar det från badande sommarlediga och plötsligt brer Storsjön i Viskafors ut sig. Den stilla vattenspegeln glänser i blått.
Sexårige Rodan Swirakly tittar upp med sin bruna blick på vår tolk Ahmad.
- Kommer vi att dö här?
Ett mörkt stråk drar genom lille Rodans ögon. Pappa Khaled står ett halvt steg bakom.
- Nej, Rod, säger Khaled och kramar sin son.
Vi sätter oss på den solvarma klipphällen. Rodan sträcker sig efter pappa Khaleds hand. Deras fingrar flätas. Hårt.
Khaled ser samlad ut. Far och son ska möta vattnet för första gången sedan den 27 oktober, då de var en viskning från att dö i Medelhavet. Rodan och pappa Khaled klängde sig fast på en plywoodskiva och under två timmar kämpade de för sina liv med vitnande fingrar utanför den grekiska ön Samos sedan deras överfulla gummibåt sjunkit. Lille Rodan tappade medvetandet flera gånger. Varken han eller pappa Khaled kan simma, och Khaled försökte väcka liv i sin son samtidigt som hans ben krampade och han desperat omfamnade deras enda hopp - plywoodskivan.
Allt medan lilla Rodans kusin Laean drunknade ett 50-tal meter från dem, två veckor innan hon skulle fylla fyra år, och den där dagen lyste solen lika intensivt och vattnet var än blåare än här just nu.
Rodan tittar ut över den svenska sjön och lyser upp:
- Jag vill bada!
Pappa Khaled tar honom i handen och de börjar gå. Försiktigt tassar de ut i det grunda vattnet. Rodan skrattar och skvätter vatten på sin pappa.
SvD:s fotograf Malin Hoelstad står bakom på stranden och fotograferar dem. Hon var med på båten som räddade dem i oktober. Då tog hon en bild när de båda klängde sig fast vid plywoodskivan invid båten innan hon lade ifrån sig kameran och var med och räddade liv i ett närmast ofattbart kaos. Nu står hon här, med samma kamera och samma motiv, fast ändå så annorlunda.
Vattnet når Rodan till knäna. Men plötsligt får han en kallsup, och spärrar upp ögonen som blir klotrunda, blicken vild och hans tunna kropp spänns som en båge innan han gallskriker.
Då lägger Malin Hoelstad ner kameran på klippan och sätter sig på huk. Pappa Khaled står på knä och tröstar ömt ute i vattnet. Malin berättade själv efter helvetesdagen på Samos den 27 oktober om när hon såg när Rodan dras upp ur vattnet. "Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fem år och han skriker efter sin pappa, som är kvar i vattnet. ¨
Men snart leker Rodan igen i Storsjöns soliga lugn. Den här gången kan Malin ta upp kameran igen och han måste övertalas att gå upp efter en halvtimme, trots att han fryser så att han skakar. En normalitet, i det onormala.
Det är nu nära nio månader sedan den kurdiska familjen Swirakly flydde till Sverige från hemstaden Raqqa, som IS gjort till en farlig plats i Syrien. Ännu har ingen asylutredning påbörjats. Det kan dröja månader ännu.
Khaled viker ner sin gängliga kropp på klipphällen. Den före detta kassören på Pepsi Colas finansavdelning i Syrien har uppkavlade jeans som det droppar sjövatten från. Han sitter ensam på klippan. Sonen byter om en bit bort och när Khaled inte tror att någon ser faller ett mörker över honom, som han aldrig låter Rodan se.
Alla i familjen hade inte råd att fly till Sverige. Han saknar sin fru Nazi och deras andra son Abid och dottern Sham. De är kvar i Syrien. Ett beslut Khaled får leva med hela livet.
Familjen har ändå tur. De kom i senhöstas, exakt en vecka innan Sveriges flyktingpolitik slöt sig som ett blixtlås, det var den 24 november när statsminister Stefan Löfven stod med en tårögd dåvarande vice statsminister Åsa Romson i direktsänd tv. Med undflyende blickar presenterade politikerna treåriga temporära uppehållstillstånd och kraftigt begränsade möjligheter till familjeåterförening, en lag som trädde i kraft den 20 juli.
Nu har Khaled förstått: Eftersom han och Rodan kom till Sverige innan den presskonferensen ska de hårdare reglerna inte gälla honom och hans familj. Men han känner sig inte säker. Migrationsverkets vaga svar tär, liksom väntan och saknaden efter familjen. Ingen tycks kunna lova något säkert.
Två timmar senare. Vi närmar vi oss deras nya adress inne i Borås. Vi kör fel. För det kan väl inte vara. . . ? Hyreshuset i tre våningar framför oss är tre våningar högt och har smutsig gulvit plåtbeklädnad. En grusväg tar oss genom högt brunt gräs den sista biten. Khaled pekar ivrigt upp mot en rostiga balkong där lite puts finns kvar.
Det var bara två dagar sedan familjen flyttade hit från det välmående lilla Viskafors en mil utanför Borås med i princip bara svenskar som grannar, till huset med enbart asylsökande inne i staden. Från en etta till en trea. Från integration till häng med andra syrier.
Trappuppgången är larmig. Det springer barn. Vissa skrattar. Andra sitter och tittar på oss.
I lägenheten tas vi emot av tre glädjestrålande släktingar: Khaleds bror, telekomtjänstemannen Tarek, hans fru läraren Abeer och deras tvåårige son Ziad. Alla räddades bokstavligen ur vågorna samtidigt som Khaled och Rodan och det var deras treåriga dotter Laean som drunknade i vågorna.
Laean, som fotograf Malin på Gula båtens däck var med och gjorde konstgjord andning på.
Abeer kramar Malin. Sedan drar hon bak axlarna och sträcker upp hållningen. Magen putar ut. Abeer är i sjunde månaden med ett nytt barn och hennes ögon glittrar. Hon kunde inte hålla sig från att fråga på ultraljudsundersökningen och nu vet de:
De ska få en flicka.
Den bottenlösa sorgen och självanklagelserna om varför de tog med sig Laean på Medelhavet har fått sällskap av en ljus hinna av hopp - trots att deras asylutredning inte ens påbörjats hos Migrationsverket.
Abeer ställer fram det syriska pitabrödet på matbordet. Kryddblandningen Zaatar doftar kummin och timjan och får en egen vit skål invid olivoljeskålen. Tvåårige Ziad tittar nyfiket in från köket. Efter flykten och systerns död har han varit inåtvänd, tyst. Nu dunsar hans steg snabbt i golvet när han springer in och han ler brett. Förutom flytten består deras dagar nu mest av - väntan.
Sverige går traditionsenligt på semester efter midsommar och börjar inte fungera igen förrän i mitten av augusti. De har fått en handläggare på Migrationsverket - som de inte träffat och som är tillbaka i mitten av augusti. Rodan och Ziad som i vintras började på dagis får nu vara hemma och tappar därmed den möjligheten till svenskaträning under två månader.
Det slår i dörren och Rodan smiter in från trappuppgången - där han försöker skaffa kompisar. Han hoppar rakt upp i Khaleds knä och ser ledsen ut. Sedan går han ut på balkongen. Tittar ängsligt ner på de större killarna som hänger på gården. Detta är hans tredje nya hem i Sverige. Tredje gången han måste hitta nya kompisar. Förra gången i Viskafors hade alla svenska namn. Nu har alla syriska. Han står länge och kramar det rostiga räcket.
De vuxnas leenden runt bordet är stela. Något annat, mörkt hänger i luften. Inne i hörnet sitter vår tolk Ahmad Abdulhamid, som också är förlovad med brödernas syster som kvar är i Syrien.
- Titta här, säger han till slut, håller upp sin mobiltelefon och klickar igång en skakig film som togs dagen innan och spridits på Facebook. Filmen är från syriska staden Qamishli mot gränsen till Turkiet - e