Muren mot Mexiko står där redan - Den mur som Donald Trump vill bygga mellan USA och Mexiko är bara ett populistiskt utspel. Muren finns redan och den restes av ex-president Bill Clinton. Det skriver den mexikanske författaren Álvaro Enrigue i en exklusiv text för SvD.
Vi gick ut för att se protestmarschen som skulle gå från Union Square till Trump Tower på hörnet Fifth Avenue och 57th Street, men vi kom för sent. Vi är trots allt mexikaner. När vi kom ut från tunnelbanan såg vi demonstrationens svans när den lämnade torgets norra ända. Vi bestämde oss för att följa den i vår egen takt; livet och staden är för värdefulla för att jäkta sig igenom. Men mest för att vi följer lagen: vi har bara permanent uppehållstillstånd och vi kan inte blanda oss i lokalpolitiken.
Vi går ofta på dessa sammankomster - de karnevaliska Occupy Wall Street-marscherna, Black Lives Matter-rörelsens arga och stormande protester - i egenskap av politiska turister som rör oss bortom våra egna marginaler. En av oss som skuggade protestmarschen var vår sexåriga dotter, en övertygad Hillary Clinton-supporter.
Jag kom till New York för sex år sedan tillsammans med min familj och ingen av oss har någonsin känt sig ovälkommen, även om vi typiskt nog är försenade till allt och håller oss i periferin när det gäller stadens politiska ritualer. Vi har aldrig känt oss isolerade, våra barn har aldrig mobbats för att de är mexikaner. Medieetablissemanget, lokala intellektuella och läsarna har varit generösa i sitt bemötande av vårt arbete - och vi har varit entusiastiska deltagare i stadens debatter. Vi kom hit för att jag hade fått ett tio månader långt stipendium och vi stannade kvar för att det alltid funnits nya projekt och lysande möjligheter för oss alla.
Vi var medvetna om att mexikanska papperslösa migranter levde ett liv som var svårare än vårt, men vi visste att de också hade anledningar till att stanna på den norra sidan av gränsen. Det finns inga "politiska flyktingar" från Mexiko, det var i alla fall det vi trodde. Om en mexikan befinner sig i USA beror det på att han eller hon tror sig kunna skapa ett bättre liv här, inte för att de inte kan återvända - det var vad vi intalade oss.
Eftersom vi, som tillhör den globaliserade och alltför välutbildade mexikanska medelklassen, fortfarande var den etablerade kunskapens slavar, tog det lite tid innan vi förstod att den totala bristen på ekonomiska framsteg och möjligheter i Mexiko hade förvandlat migranterna till flyktingar. En stor del av de sex miljoner papperslösa mexikaner som lever i USA kom hit som minderåriga. De talar inte spanska särskilt bra och den enda verklighet de känner till är den amerikanska. De har egentligen inte ett land att återvända till, och deras möjligheter att bli amerikanska medborgare är avlägsna. De är, i praktiken, nationslösa. Vi arbetar båda med dem nu: min fru översätter i rättssalen, medan jag håller gratis workshops för dem.
Så inledde Donald Trump sin kampanj med ett brandtal där han utmålade mexikanska papperslösa migranter som våldtäktsmän och knarklangare. Han skulle bygga en mur. Första gången vi såg honom på tv frågade han en fullsatt sportarena vilka som skulle betala för muren - och tusentals själar ropade unisont tillbaka namnet på vårt hemland. Det kändes som ett mardrömslikt eko från ett annat århundrade och en annan kontinent.
Protesterna vi betraktade på avstånd två dagar efter Trumps seger organiserades av vänligt sinnade amerikaner som till stor del tog till gatorna för att försvara oss från honom. När vi gick bakom demonstrationen hade vi så pass roligt att vi istället för att närma oss lät avståndet växa mellan demonstranterna och oss själva. "Vi borde gå fortare", sade min dotter. "Jag kan fortfarande höra ropen", svarade min fru, "vi kommer att komma ikapp".
Min dotter går i en väldigt progressiv skola, hennes äldre bror tillhör de Bernie Sanders-trogna och hon lever i en värld där alla är uttalade feminister. Hon var väldigt engagerad. I flera veckor bar hon en pin på sin jacka med ordet "Presidenta!", det spanska, kvinnliga ordet för president. Hon fortsatte att bära den även efter att hon hade förstått att det höll på att bli problematiskt. Ett par dagar före presidentvalet föreslog hon att vi skulle sluta tala spanska - ett språk som talas av 40 miljoner människor i USA - på gatorna.
Så kom till slut den efterlängtade valdagen och därmed faktumet att Donald Trump blir USA:s nye president. Internationella medier har gjort gällande att den tänkta muren mellan USA och Mexiko står i centrum för konflikten mellan mexikaner och vita amerikaner, men muren är bara ett populistiskt utspel, en del av föreställningen. Muren existerar redan och den restes av ex-presidenten Bill Clinton. Mexiko är ett stort och rikt land - den elfte största ekonomin i världen med 120 miljoner invånare. Landet kan försvara sig genom diplomati, mjuk makt och ekonomiska påtryckningar.
Det är snarare mexikaner i USA som kommer att bli föremål för förföljelser. De ytterst få rättigheter som gavs den papperslösa befolkningen i USA under Obamaadministrationen kommer att försvinna i och med att Trump tar makten den 20 januari 2017. Mexiko kommer inte stå upp för sina ekonomiska flyktingar den här gången heller; dessa hade goda anledningar att korsa den norra gränsen från första början.
Vissa av våra vänner som också är författare - ett tyskt par, en brittisk-amerikansk man och hans fru - planerar att göra vad de papperslösa inte kan, det vill säga lämna landet efter skolårets slut. Morgonen efter Trumps seger vaknade vår dotter och frågade om Hillary hade vunnit valet. Jag sade sanningen och hon började gråta. Hon grät medan hon åt frukost, i duschen, medan hon klädde på sig och borstade tänderna. Hon grät när hon knöt skorna, samtidigt som hennes mor försökte tämja hennes morgonfrisyr. När det var dags att ge sig av till skolan fäste hon sin Presidenta!-pin med samma envisa ansiktsuttryck som hon använder när hon vill tvinga sina äldre bröder att spela ett spel hon vet att de inte vill spela.
Kommer vi att vara lika modiga som hon är? Kommer vi att stanna kvar i USA? Två dagar efter valet hade vi en så pass bra konversation att vi tappade bort protestmarschen vi hade tänkt följa. Vi stod där framför Flatiron-byggnaden, omgivna av bilar, utan att ha en aning om vart vi skulle bege oss härnäst. Vi var ensamma, helt ensamma. Vi såg inte ens några polisbilar längre. "Vilken metafor", sade min fru. Vi vet fortfarande inte om vi kommer att stanna eller ge oss av, men författare har ett viktigt verktyg: vi har en röst och en röst är fantastiskt solid mark för att göra motstånd ifrån. Kanske är det nu som skrivandet kommer att spela roll, när det konstigaste av yrken till slut fått en mening. Kanske kommer vi att kavla upp ärmarna och se till så att allt blir bra.
Översättning: Olle Ohlsén Pettersson
Álvaro Enrigue föddes 1969 i Guadalajara, Mexiko.
Han har hittills publicerat åtta romaner och novellsamlingar.
Enrigues första roman, "La muerte de un instalador" (En installatörs död), belönades med det prestigefyllda Joaquín Mortiz-priset.
Han är gift med den välkända författaren Valeria Luiselli.
Ett av författarens främsta verk, "Tiebreak", har översatts till svenska.
Álvaro Enrigues författarskap har jämförts med Roberto Bolaño, David Foster Wallace och Jorge Luis Borges.
Han skriver just nu på en ny roman. Enligt Enrigues svenska förlag Natur & Kultur är det ännu inte klart om denna kommer att översättas till svenska.