När Åkessons version ställs mot verkligheten. - Högerpopulisten Geert Wilders är ingen glasklar förlorare. Hans islamfientliga frihetsparti, PVV, gick i onsdagens nederländska val framåt jämfört med förra valet, men partiets 20 mandat är ändå klart färre än vad opinionsmätningar indikerat.
Nu ser premiärminister Mark Rutte och hans högerliberala VVD ut att få 33 mandat och väntas bilda regering - utan Wilders, som fått kalla handen av Rutte.
Många drar en suck av lättnad.
Kanske, kanske kan resultatet i Nederländerna tolkas som att den högerpopulistiska stormvind som dragit fram över västvärlden - tänk britternas brexit och Donald Trumps seger i USA - är på väg att bedarra.
I så fall skulle det ljusna över politikens Europa, EU och demokratin.
Knappt hade nederländsk tv publicerat en vallokalsundersökning på onsdagskvällen förrän SVT:s Aktuellt drog igång en studiodebatt mellan tre svenska politiker - från vitt skilda läger:
Jimmie Åkesson (SD), Jan Björklund (L) och Hans Linde (V).
Alla tre lyckades formulera glädje över framgångar för sina nederländska systerpartier - högerpopulister respektive liberaler och vänsterradikala. Jo, så brukar det låta.
Dessutom hade alla tre sina egna slutsatser för den europeiska politiken.
Liberalernas partiledare Jan Björklund talade om att "Socialdemokraterna håller på att rämna i Europa".
Synpunkten är knappast gripen ur luften. Nederländska Arbetarpartiet, PvdA, förlorade enligt preliminära uppgifter hela 29 mandat och har bara 9 kvar efter ett historiskt nederlag. Den nedåtgående trenden syns i ett antal europeiska länder. Nog låter det en smula märkligt när utrikesminister Margot Wallström (S) uttrycker glädje över att det nederländska folket "röstat för ett inkluderande och öppet samhälle" samtidigt som systerpartiet till svenska S närmast utplånats.
Hans Lindes iakttagelse var att Wilders uteblivna jätteseger var en följd av att valrörelsen i hög grad handlat om sociala frågor, om växande klyftor. Och på den fronten har högerpopulismen inga svar som håller.
Så till Jimmie Åkessons betraktelse, som skulle vara i princip allmängiltig:
"Jag är alldeles övertygad om att partier som lyfter frågor kring invandringspolitiken, kring integrationsproblematik, kring säkerhetshot och liknande, det är partier som kommer att fortsätta öka, samtidigt som då andra partier, större partier, tvingas förhålla sig till, anpassa sig till [dessa partier] för att inte tappa väljare. "
För Sverigedemokrater är det självklart att saluföra denna version, att SD är det parti i Sverige som börjat diskutera migration, integration, säkerhetshot, trygghet och välfärdsutmaningar - och att andra partier följt efter av opportunistiska skäl, rädda att förlora röster i nästa val.
Måhända är det frestande också för vissa andra att dra slutsatsen att SD bör ha något slags eloge för att ha lyft undangömda frågor.
Men då är det läge att stanna upp och tänka efter.
Det är riktigt att SD fokuserar på invandringen. Egentligen är detta partiets enda fråga - och har varit så långt före dagens, onekligen tuffa, utmaningar. SD ser invandringen som orsak till alla upptänkliga samhällsproblem och stängda gränser som det enda svaret.
Men det inte ett självskrytande SD som ska ta åt sig äran för att alla partier och alla politiker nu talar invandring och integration, kriminalitet, trygghet och kvalitet i välfärden. Det är verkligheten.
Under 2015 sökte cirka 163 000 personer asyl i Sverige. Myndigheter bågnar under trycket. Mellan infödda och invandrade personers sysselsättning finns ett olycksbådande stort gap. Svenskarna kan se hur polisen - inte minst i Skåne - går bet i sitt uppdrag. Tron på rättssamhället urholkas. Dalande resultat i svensk skola sätts under lupp.
Verkligheten gör sig påmind.
Självfallet måste samtliga partier diskutera aktuella samhällsproblem. För att formulera goda lösningar. Och i Sveriges viktiga framtidsfrågor står Jimmie Åkesson svarslös.