När anden släpps ut - Jacob och Wilhelm Grimm var två tyska språkforskare som i början av 1800-talet samlade ihop mängder av folkliga myter och vandringssägner, Kinder- und Hausmärchen, mer kända som Bröderna Grimms sagor.
En av berättelserna handlar om en pojke som hittade en dammig gammal flaska i skogen. Inne i flaskan fanns en liten figur som bönade och bad om att få bli utsläppt. Pojken drog ur korken, varpå figuren förvandlades till ett monster som hotade att döda sin befriare. Den vettskrämde pojken hade fullt sjå med att få figuren tillbaka in i flaskan, men med hjälp av list gick det slutligen och han skyndade sig att sätta i korken igen.
Här, hos bröderna Grimm, finns rötterna till talesättet att släppa ut anden ur flaskan, i bemärkelsen att göra eller säga något som i förstone kan verka oskyldigt, men som sedan får konsekvenser som ingen förutsett. Sensmoralen är att man bör undvika att släppa ut anden, eftersom det är så svårt, ja nästan omöjligt, att stoppa in honom igen.
Detta är inget som svenska partiledare reflekterar över. På senare tid har de tävlat om att lossa på korken till den flaska som innehåller en av politikens farligaste andar:
Nationalismen.
Gladast för detta är Sverigedemokraterna, ett parti med en världsbild hämtad ur sagornas värld, närmare bestämt den metafysiska föreställningen om att Sverige och svenskarna är överlägset allt och alla på grund av en sinkadus: att en bråkdel av mänskligheten råkar vara född här.
Årets politikervecka i Almedalen flammade i blågult. Statsminister Stefan Löfven (S), fixerad vid det lätt diffusa begreppet "den svenska modellen", nämnde Sverige fyrtio gånger under sitt tal, Anna Kinberg Batra (M) lyckades få med Sverige nästan sextio gånger och Ebba Busch Thor (KD), vars framträdande väckte ganska förfärande associationer, utbrast "Sverige, Sverige, älskade land, jag älskar dig".
Som på en given signal har ledande politiker börjat lägga ut texten om "svenska värderingar", dit de räknar frihet, jämlikhet, jämställdhet, tolerans och öppenhet. Men dessa värderingar har inte vuxit fram ur den svenska berggrunden. De utgör först och främst ett arv från upplysningen, gemensamt för den västerländska civilisationen. Sveriges bidrag till denna idévärld är ytterst marginellt.
De viktigaste impulserna kommer utifrån, till exempel den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776, den franska deklarationen om medborgerliga och mänskliga rättigheter från revolutionsåret 1789 och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen 1948 som "en gemensam riktlinje för alla folk och alla nationer".
I själva verket låg Sverige sent i processen. Kring sekelskiftet 1900, när rösträtten börjat vinna mark på andra håll, hade Sverige ett av Europas mest odemokratiska representationssystem. Och Sverige var sist i Norden med kvinnlig rösträtt: 1921.
Även när så kallat svenska värderingar vidgas till att omfatta social trygghet, tillit och "att göra rätt för sig" faller definitionen på sin egen orimlighet. Lösningarna varierar från land till land, men strävan efter en anständig samhällsorganisation är inget Sverige har ensamrätt på.
Sant är däremot att Sverige har nått relativt långt på områden som jämlikhet och jämställdhet. Demokratins principer om alla människors lika värde och likhet inför lagen är djupt förankrade här. Men att Sverige har kunnat utveckla dessa värden under fredliga och ordnade former beror inte på någon specifikt svensk magi, utan på historiska omständigheter, tur - och på att andra har burit bördor åt oss.
Ibland gömmer sig ett slags poetisk rättvisa i rena tillfälligheter. Sveriges nationaldag infaller, som alla vet, den 6 juni, numera även helgdag. Anledningen är två tilldragelser som inträffade just detta datum: Gustav Vasas upphöjelse till svensk kung 1523 och beslutet om en ny regeringsform 1809.
I många andra länder förknippas den 6 juni med något helt annat. Det var den dagen 1944 som allierade soldater landsteg i Normandie för att rädda demokratin åt vår del av världen. Om detta väldiga företag inte varit framgångsrikt hade andra världskriget blivit en exklusiv uppgörelse mellan Adolf Hitler och Josef Stalin. Oavsett vem som segrat hade ingen demokratisk modell överlevt i Europa, inbegripet den neutralt svenska.
Mot den bakgrunden blir det närmast motbjudande när svenska politiker på det mest självgoda vis reducerar allmänna demokratiska principer till "svenska värderingar". Ty få länder står i lika stor tacksamhetsskuld till omvärlden som det fria Sverige.
Nationalistiska budskap var länge sällsynta i svensk politik. Särskilt efter andra världskriget uppfattades de som oförenliga med modernitet och öppenhet. Det var en hållning som 1965 formulerades av den dåvarande kommunikationsministern Olof Palme: "Världen kommer in till oss och vi måste komma ut i världen. "
Att spela det nationalistiska kortet var snarast kontraproduktivt. Socialdemokraterna gick 1991 till val på temat "Sverige är unikt". Partiet förlorade regeringsmakten.
Idag är det annat ljud i den politiska skällan. Förklaringen stavas förstås Sverigedemokraterna, ett brunfläckat nationalistparti som etablerat sig kring 15 procent av väljarsympatierna. Övriga partier, framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna, räds SD:s framgångar och partiets exploatering av Europas svåraste flyktingkris sedan 1945. Därför pågår en successiv anpassning, inte bara av flyktingpolitiken, utan även av hela den retoriska inramningen.
Man skulle kunna säga att Sverigedemokraterna är på väg att få problemformuleringsprivilegiet, en term som förknippas med den briljante författaren Lars Gustafsson: privilegiet att sätta dagordningen för den offentliga debatten.
När Sverigedemokraterna tidigare talade om vikten av att försvara svenska värderingar, svensk kultur och svenska sedvänjor avfärdades det som högerpopulistiskt svammel; någon minns kanske Björn Söders frenetiska letande efter en "sillamacka" på Malmöfestivalen. Nu har svamlet blivit politiskt mode.
Därmed är anden ute ur flaskan. För vad som idag är försvar av "svenska värderingar" kan i morgon vara krig mot "osvenska idéer". Historien lär oss, eller borde ha lärt oss, att avståndet är kort mellan gemenskap i retoriken och konfrontation i realiteten, mellan "vi tillsammans" och "vi mot dem".
I USA har republikanernas vänslande med den paranoida tokhögern till sist skapat ett monster vid namn Donald Trump. I Storbritannien har fullt legitim kritik av EU:s brister även underblåst en främlingsfientlighet som bidrog till att driva landet ut ur unionen.
Höger-vänster är fortfarande den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. Men den utmanas allt mer av en potentiellt destruktiv dimension som statsvetarna kallar GAL-TAN, där GAL står för grön-alternativ-libertär och TAN för traditionell-auktoritär-nationalistisk. "Den nya GAL-TAN-dimensionen sliter och drar i det svenska partisystemet", konstaterar redaktörerna för den senaste rapporten från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.
Det är möjligt att tendensen är oundviklig, men desto viktigare blir det då att respektabla politiker agerar ansvarsfullt och eftertänksamt. En lämplig start skulle kunna vara att de skaffar sig lite mer bildning och vidare perspektiv, "värden" som väl knappast kännetecknar vårt nuvarande partiledargalleri.
När Stefan Löfven orerar om "den svenska modellen" avser han inte bara arbetsmarknaden, utan också sådant som socialförsäkringar, en omfördelande offentlig sektor och brett samförstånd. Socialförsäkringar härstammar från Bismarcks Tyskland, en svensk S-ikon som Ernst Wigforss var inspirerad av tysk marxism lika väl som anglosaxisk liberalism och den mest klassiska av alla uppgörelser i svensk politik - den så kallade kohandeln 1933, grundvalen för Per Albin Hanssons folkhemsbygge - hade dansk förlaga: "Kanslergadeforliget", en kompromiss uppkallad efter statsminister Thorvald Staunings adress.
När Anna Kinberg Batra lyfter fram jämställdhet mellan män och kvinnor som ett av de "svenska kärnvärden" som nu hotas bör hon nog vara mer moderat me