När fattiga barn såldes på auktion

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

När fattiga barn såldes på auktion Senaste nytt om flyktingkrisen

När fattiga barn såldes på auktion - I 1900-talets början auktionerades fattiga och "oäkta" barn ut till fosterhem. Den som bjöd lägst "vann". En "råstark avslutning på det projekt Eva F Dahlgren började med boken "Min farfar var rasbiolog", skriver Fredrik Sjöberg.

När slutligen det allmänna barnbidraget infördes, det var 1948, dök en del dittills okända barn upp. Pengar är ju alltid pengar. Fosterbarnsindustrin styrdes visserligen av myndigheterna, men ungar hade ändå smusslats undan, på lönsamma varors vis.

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Vi minns alla Harry Martinsons historia, hur han ackorderades ut på bygden som billig arbetskraft hos bönderna. Systemet fungerade som en omvänd slavhandel, mera lik nutidens offentliga upphandling. Den som krävde lägst ersättning för att ta emot barnet vann auktionen.

Detta pågick länge, både på den svarta marknaden och den öppna, av samhället sanktionerade. Ruljansens motor var fattigdom. Skam också, barn födda utom äktenskapet kallades oäkta. Det skulle krävas höjda kvinnolöner, preventivmedel, aborträtt och barnomsorg för att stänga butiken.

Det var alltså där hon hamnade till sist, Eva F Dahlgren, hos dessa olyckliga barn. Jag är inte förvånad. Hennes författarskap är gediget som få; böckerna hänger ihop och den här gången tänder hon liksom på fimpen såtillvida att barnen hon följer är döttrar till personer i förra boken, "Fallna kvinnor" (2013).

HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

Rut och Kerstin är båda födda i början av 1920-talet. Deras mammor är prostituerade, sjuka i syfilis, och tidvis internerade på Landskrona tvångsarbetsanstalt. Döttrarna hamnar därför på Lilla Hemmet på Kungsholmen, världens första institution för barn som redan vid födseln var smittade med syfilis.

Penicillinet var ännu inte uppfunnet. Behandlingsmetoderna var hårda. Kvicksilver i olika former ansågs hjälpa, och hur det nu gick till så överlevde många av dessa barn. Vad hände med dem? Dahlgren går till arkiven - och hittar en ö i Stockholms skärgård. Gålö. "Stiftelsen Prins Carls Uppfostringsinrättning för fattiga och vanvårdade barn".

Enligt klichén är detta ett "mörkt kapitel" i Sveriges historia. Och visst finns mycket att förfasa sig över, men just som i fallet med den lika klichéartade kritiken av dåtidens rasbiologi leder ojandet inte särskilt långt. I värsta fall gör dessa litanior att betraktaren, i sin iver att undvika samma misstag, inte ser mörkret i sig själv.

Alla kapitel i ett lands historia är i någon mening mörka, och den kollektiva skammen kan i sig bli något av en industri. En besvärlig terräng, onekligen, där ingen orienterar bättre än Eva F Dahlgren. Stilen är hennes nu, den där blandningen av journalistik, sakprosa och fiktion. Och själva tonen; det lågmälda röstläget, fjärran från pamflettmännens fanfarer.

Rut och Kerstin hamnar alltså på Gålö. En stiftelse, diger av donationer från godhjärtade människor, hade redan 1830 köpt en större gård på ön. Man byggde skola och slöjdverkstäder, och alla arrendetorpare som lydde under godset tvingades att hysa fosterbarn. Den som vägrade fick flytta.

När verksamheten stängdes 1939 hade närmare tusen barn varit placerade på Gålö. En del rymde, andra blev kvar i många år. Deras enskilda levnadsöden är intressanta (det är alla människors liv), men som kollektiv är de politik. Inte utan anledning rör sig makarna Myrdal i utkanten av Dahlgrens berättelse, liksom Lubbe Nordström. Trångboddhet och smuts. Fattigdom.

Dessa två flickor i mängden speglar 1900-talets första decennier. I synnerhet förstås barnhemmen och handeln med barn, men också i vidare mening vårt land. Klassamhället förändras men består ändå, för även om åtskilligt blir bättre är det fortfarande omänskligt hårt för dem längst ner. Ändå ska de leva länge och bli pensionärer bland andra.

Det är bara alltför enkelt att beskärma sig över steriliseringar och utnyttjande, över trubbiga dårhusdiagnoser och generellt kvinnoförtryck. Allt det där fanns, och vi vet det. Men för att historia ska bli riktigt användbar i nutida självförståelse krävs, menar jag, ett visst lugn. Inte nödvändigtvis förlåtande, men lugn. Det är därför jag är så svag för Eva F Dahlgren.

Nio av tio författare med samma ärende hade gjort en stor affär av de slående likheterna mellan den tiden och vår, för även i dag är vinstjakten stötande när de allra mest utsatta, ensamma barnen kommer på tapeten. Ännu kan barn bara försvinna, kanske för att utnyttjas till sådant vi inte vill veta.

Dahlgren väjer inte för likheterna, alls inte; hon ser att flyktingkrisen på sätt och vis är konstant, oavsett om varubarnen är svenska eller inte. Men hon höjer aldrig rösten, utan litar på att själva materialet - breven, journalerna, statistiken, intervjuerna - ska göra tjänst, inte som väckarklocka eller ögonöppnare, utan som källa till självreflektion.

"Vad hände med barnen?" är just därför en råstark avslutning på det litterära projekt som började för femton år sedan med "Farfar var rasbiolog". Hela tiden har hon rört sig som i ett minfält. När jag slår ihop boken efter en lång dag av obruten läsning, tänker jag att just minröjarna är det största hjältarna i alla krig.

Källa - 2017-05-19 10:16

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Poeten mot fascismen
  8. Angela merkels efterträdare
  9. Bilda regering efter valet
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+