När kommer en feministisk integrationspolitik? - NEW YORK | Regeringen smickrar sig med framgångar i den feministiska utrikespolitiken samtidigt som en statlig utredning konstaterar att stora lagstiftningsreformer behövs för att bevara de allra mest grundläggande rättigheterna för flickor och kvinnor - i Sverige.
"Handbok: Feministisk utrikespolitik" heter den mer än hundra sidor långa skriften som Utrikesdepartementet författat. Utrikesministern bjöd in till ett ambassadparty för lanseringen och enligt UD står andra länder (de vill ej säga vilka) på kö för att ta del av Sveriges metod för hur denna särskilda form av utrikespolitik bedrivs.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Syftet är att summera och berätta om UD:s egna framgångar, och läsaren får genast veta att "politiken har uppnått betydande resultat". Konkretionerna är få. Sverige har initierat ett nätverk av kvinnliga medlare, men sedan handlar det mer om att ha "drivit kampanjer" och "verkat för" olika frågor som rör kvinnor och flickors rättigheter i diverse forum - inte minst i FN:s säkerhetsråd. Allt låter förstås lovvärt och ambitiöst.
Inte ett ord nämns dock om hur kvinnor har det i saudiarabiska eller iranska fängelser, i flyktingläger efter att ha flytt från IS, eller vad Sverige eventuellt har gjort åt det. Däremot har det ordnats festival i Kroatien, och fototävlingar för pappor i Tunisien och Schweiz. UD:s fastighetskontor rapporteras också ha lagt sig vinn om att lika mycket konst av män som av kvinnor har installerats på svenska ambassader och konsulat runt om i världen.
UD har dessutom beordrat att ISP, Inspektionen för strategiska produkter, ska ta hänsyn till könsrelaterat våld när de avgör om svensk krigsmateriel får säljas utomlands. (Helst ska ju inget krig förekomma med svenska vapen, men än mindre sådant som i någon form drabbar kvinnor. Till exempel alla krig?)
En hel massa tips om förhandlingstekniker och förmaningar till andra länder om hur de ska bete sig ingår också, liksom hur andra länder bör driva både sin inrikes- och utrikespolitik, kryddat med peppiga management-termer. Och där, mitt i svadan, finns plötsligt en häpnadsväckande kristallklar rad, under rubriken "Svenska huvudbudskap".
Religion, kultur, sedvänjor eller traditioner kan aldrig legitimera inskränkningar i kvinnors och flickors mänskliga rättigheter.
Och tydligare än så har det väl sällan uttalats - det spelar ingen roll vilken kultur det handlar om; vilken gud någon tillber, eller vilken tradition som gällt sedan länge - flickors och kvinnors rättigheter går före. Att Sverige, som ett sekulärt land med en ambition om hög jämställdhet och individuell frihet, för fram detta det till andra kulturer, där familjen, samfundet och hedersbegrepp många gånger kommer långt före flickor och barns rättigheter, är provocerande och slagfärdigt.
Det för också blixtsnabbt tankarna till den tydlighet som har saknats i svensk inrikespolitik, inte minst när det gäller flickor och kvinnor: Att när religionsfrihet och en önskan om att bevara traditioner från andra kulturer står mot det vi definierar som mänskliga rättigheter, så gäller de senare. Varje gång.
I veckan kom passande nog också en annan skrift, mer än tre gånger så lång, som utgör slutbetänkandet för en utredning om förstärkt skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv. Där läggs ett antal mycket skarpa förslag fram av ett antal utredare, som till exempel att straffen för brott med hedersmotiv ska skärpas, att barnäktenskapsbrott bör införas som en särskild kategori, samt att barn som riskerar att giftas bort eller könsstympas utomlands ska kunna beläggas med tillfälligt utreseförbud och till och med få passet indraget. Den som medverkar till att försöka gifta bort barn ska också straffas hårdare, och mer resurser bör läggas på att skydda och hjälpa ungdomar, samt att utbilda alla delar av samhället.
Det lär bli bråk om hur långt lagstiftarna är beredda att gå här, och det kommer garanterat att handla om de värderingar som är lätta och vackra att uttala i utrikespolitiken när det gäller andra länder långt bort, men som sitter hårdare åt i inrikespolitiken.
De länder den mesta invandringen kommit från de senare åren är djupt patriarkala hederskulturer. Socialstyrelsen uppskattar redan nu att 38 000 kvinnor i Sverige har varit utsatta för någon typ av könsstympning. En fjärdedel är under arton år. 2009 gjordes en undersökning i Stockholm där en av tre ungdomar med utlandsfödda föräldrar sade sig vara utsatt för någon form av hedersförtryck. HBTQ-personer är särskilt utsatta.
Feministisk utrikespolitik och integrationspolitiken som förs hänger tätt ihop. Ambitioner att marknadsföra sig som världens bästa land för kvinnor och flickor och dessutom undervisa andra länder kräver tydliga ställningstaganden på hemmaplan.
För vad är annars meningen med hundratals år av kamp för att mota bort de flesta spår av hederskultur i Sverige, där män förr i tiden också bestämde över kvinnor och döttrar och deras kroppar; vad de skulle ha på sig, när de fick gifta sig och med vem, och om de skulle få lov att utbilda sig och arbeta? I en annan tid, med en mindre stark stat, där familjen och kyrkan bestämde det mesta, var det inte så lustigt att vara kvinna i Sverige heller.
Vi har kämpat hårt för det som gäller idag.
Den som ställer sig bakom flickor och kvinnors rättigheter i Sverige idag måste därför också vara beredd att skydda flickor och kvinnor som växt upp i kulturer eller med föräldrar som har andra värderingar och seder, som sedan kommer till Sverige och blir svenska medborgare. Allt annat är rasism. Det är surt för ett liberalt samhälle att behöva erkänna det, men där kommer religionsfriheten att behöva backa, i de fall någon hänvisar till den.
För två år sedan fick före detta jämställdhetsministern Åsa Regner frågan i radioprogrammet Konflikt: Behövs en feministisk integrationspolitik? Ja, svarade hon då. Men vad hände sen? Jämställdhetsmöte med fastighetsavdelningen?
Kanske något för nästa regering - hur den nu kommer att se ut - att bita tag i.