När kvinnorna har blivit patienter är det för sent - Solvig Ekblad är professor i mångkulturell hälso- och sjukvårdsforskning vid Karolinska Institutet och hjälper nyanlända kvinnor in i Sverige. Det är ett tidskritiskt arbete.
I en stökig tid är det många som gärna talar om dåtiden eller blir paralyserade av samtidens till synes olösliga problem. Men hur ser vägarna ut framåt? Hur främjar man bäst en positiv utveckling - och vad är det? I ledarredaktionens sommarserie talar vi med personer verksamma i olika delar av samhället om visioner och vägval.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
För drygt tio år sedan besökte hon en kollega vid Harvard. Han mötte patienter från asiatiska länder som led av depression, och tillsammans med en sjuksköterska och en tolk träffade han dem i mindre grupper vid fem tillfällen.
- Man gjorde en mätning efter sex månader. Där man kunde se att depressionerna stabilt gick ner. Det var resultatet av att förmedla folkhälsokunskap, det vill säga vad man kan göra själv och vad man kan behöva få hjälp med. Jag tänkte "det här tar jag med mig hem", berättar Solvig Ekblad som också är legitimerad psykolog vid Akademiskt primärvårdscentrum.
2012 mötte hon Alexandra Charles von Hofsten, grundare och ordförande i den ideella kvinnohälsoorganisationen 1,6 & 2,6 miljonerklubben, vars medicinska expertgrupp Solvig Ekblad nu är ledamot i. Med ekonomiskt stöd från Folkhälsomyndigheten koordinerar hon sedan hösten 2017 cirkelträffar med nyanlända kvinnor som har barn för att informera om mänskliga rättigheter, barnuppfostran, hälsa, friskvård och svenskt rättsväsende.
- Förra året träffade jag en kvinna som sade "jag hade min dotter hemma ett helt år, för jag visste inte att det berodde på mig att söka skolplats".
På sju orter har Solvig Ekblad tillsammans med föreningens kontaktkvinnor genomfört studiecirklar med samtalsledare och tolk som omfattar totalt tio timmar, uppdelade på fem tillfällen och lika många teman. De når kvinnorna genom olika nätverk, och deltagandet är frivilligt. De försöker hitta tider när barnen är i skolan och när de små barnen kan tas omhand av någon annan.
Det är ett arbete som behövs. En del av de kvinnor som är nyanlända i Sverige kommer från länder och kulturer där kvinnors frihet, rättigheter och ansvar ser annorlunda ut. Familjen är central och alla litar inte på myndigheter. Medan somliga letar efter vägarna in på svensk arbetsmarknad finns andra som är inställda på att vara hemma med bidragsförsörjning. Det går att fånga upp i mötena, för till skillnad från många traditionella studiecirklar bygger dessa mycket på deltagarnas egna frågor.
- Det är en heterogen grupp, vi möter både hög- och lågutbildade. Men i de grupper jag har mött finns det många som inte känner till att en kvinna äger sin kropp, det saknas kunskap om gynekologiska problem eller hur man förebygger ohälsa. I Sverige tar vi saker för givna och har ett individperspektiv, men det finns ett stort kunskapsgap, eller hälsolitteracitet som man säger med ett fint ord. Det är det vi ska hjälpa till att fylla.
- Alla ska ju få 60 timmars samhällsintroduktion inom ramen för etableringsinsatserna, men det görs i stora grupper och på deras modersmål. Forskning och vår erfarenhet visar att man behöver få komma till en kontext där man känner sig trygg, och då ska man inte ha stora grupper, man kan inte fråga i sådana sammanhang om de saker vi har tagit upp. Det kan handla om familjerätt. En del vill skilja sig, och de behöver känna sig trygga med att ingen kommer att berätta för männen.
Många kvinnor uttrycker en stark osäkerhet över hur de ska uppfostra sina barn i det nya landet.
- Genom språket kan det hända att barnen tar över föräldraskapet, och hotar med orosanmälan om de inte får sin vilja igenom. Det finns kvinnor som gömmer barnen hemma om de har blåmärken, eftersom de är rädda att de sociala myndigheterna ska ta barnen ifrån dem. Det finns också risk för att föräldrars ohälsa efter trauman överförs till nästa generation. Osäkerhet och oro skapar stress, och forskning visar att den psykiska ohälsan är störst bland kvinnor med flyktingbakgrund. Symptomen av stress blir olika för män och kvinnor, männen utvecklar hjärt- och kärlsjukdomar.
Solvig Ekblad låter bekymrad när hon tar upp januariöverenskommelsen. Dels den aviserade anhöriginvandringen, dels Arbetsförmedlingens uppdrag inför införandet av ett intensivår för nyanlända. Hon hoppas att den tillsatta parlamentariska kommittén som ska utreda den framtida svenska migrationspolitiken utgår från forskning och erfarenhet på området.
- En del av dem som kommer kan varken läsa eller skriva, så jag förstår inte hur den här gruppen snabbt ska kunna komma ut i arbetslivet. Många flyttas runt, och det gör det ännu svårare när både barn och föräldrar rycks upp och kommer till nya skolor och utsatta områden, man förlorar tid och trygghet.
Att lyssna på Solvig Ekblad är både hoppfullt och deprimerande. Hoppfullt, för att hon tillhör de många i Sverige som varje dag gör enastående insatser för att förbättra integrationen, steg för steg, individ för individ. Men deprimerande, för att vi efter så lång tid med vetskap om behoven inte har mer intrimmade metoder satta i system för alla som behöver.
- Vi lider av en projektifiering i Sverige, kortsiktiga projekt, som rimmar illa med forskning och som tar tid. Det blir en "duttifiering" och skattepengarna går om intet.
Solvig Ekblad är också kritisk till hur vi mäter insatser och till bristen på samordning mellan olika myndigheters uppdrag som rör samma personer.
- Det finns stöd för patienter, men när kvinnorna har blivit patienter är det för sent. Insatserna måste göras direkt när kvinnorna kommer hit. De befinner sig i en utsatt situation och det kan lätt bli dolt våld inom relationen. Det blir en demokratisk exkludering, om det här fortsätter.
Vägen framåt består av tusentals sådana här insatser. Alla kvinnor som kommer från länder som värderingsmässigt skiljer sig stort från Sverige behöver erbjudas hjälp, menar Solvig Ekblad. All vårdpersonal ska kunna genomföra sådana samtal.
- "Jag törs inte", hör jag ibland, men tillhör man en vårdutbildad profession ska man ha det i ryggraden. Det är abc-kunskap som komplement till övriga insatser. Vi har utbildningar inom global hälsa som ofta innebär att man reser ut, men vi kan även möta människor från jordens alla hörn på hemmaplan som behöver konkreta och behövande insatser.
Hur görs det? Enligt Solvig Ekblad genom en samverkan av insatser som inkluderar risk- och konsekvensanalys ur ett jämställdhetsperspektiv, mellan forskning, vård, offentliga insatser, föreningar - och målgruppen.
- Vi måste börja fråga om behoven, vara klarsynt och klartänkt och jobba i det lilla. En kvinna i Malmö sade på en uppföljningsintervju att "jag känner att jag har blivit en ny kvinna, jag går på gatan och ler och anledningen är jag att känner att lagen [här i Sverige] skyddar mig, jag känner mig skyddad".
Tf