När mångkulturen kom till Höganäs - Mångkulturåret 2006 utsattes för hård kritik från första stund. Men lilla Höganäs kommun kastade sig in i det med hull och hår. Tio år senare märks fortfarande effekterna.
Sedan Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund blev världsbekant för nio år sedan, och gjorde konstnären till en måltavla för islamistiska terrorister, har Vilks gett många vaga svar på frågor om uppsåt och åsikter.
Men en sak har hela tiden varit tydlig: hans kritik mot mångkultur.
Nu sitter han och rör ner socker i en mugg svart kaffe vid ett bord i ett hus i Höganäs, bruksorten i nordvästra Skåne som på kort tid har förvandlats från dyster avkrok till optimistisk och välmående tillväxtkommun. Han har bott här i hela sitt 70-åriga liv - eller åtminstone fram till attentaten i Paris och Köpenhamn förra året. Sedan dess bor han på hemlig adress och bevakas ständigt av tungt beväpnade poliser.
- Vid någon tidpunkt har begreppet mångkultur kapats av den politiska sektorn, som ser det som den billigaste integrationsmetoden som finns. Om du har problem med kulturmöten, då säger du att det här är ett missförstånd, vi ska se det som en tillgång istället, som en positiv möjlighet att utveckla nya tankar och förståelse för en annan kultur.
För tio år sedan var Lars Vilks själv involverad i mångkulturåret, utlyst av Göran Perssons S-regering för att öka mångfalden i den offentligt finansierade kulturen. Höganäs hade gått in i satsningen med sådan entusiasm att kommunen utsetts till officiellt studieobjekt av den statliga utredning som planerade och följde upp året.
Tillsammans med tv-kocken Niklas Ekstedt stod Lars Vilks bakom "Kiosk", en av Höganäs programpunkter 2006. Konstnären var då känd för sin träskulptur Nimis vid foten av Kullaberg som han uppfört i ständig strid med länsstyrelsens och markägarens jurister.
Kontroversiellt, men inte riktigt i nivå med rondellhunden.
Under tre kvällar serverade Ekstedt mat från Kambodja, Elfenbenskusten och Peru medan Vilks visade konst från de tre länderna, enkla fotokopior som han häftat upp på den lilla byggnadens yttervägg.
"Ett sätt att väcka sympati", sa han entusiastiskt till Helsingborgs Dagblad. "Åh, Elfenbenskusten, där har de god mat. "
För tio år sedan, förklarar han nu, hade han ännu inte insett att mångkultur egentligen handlar om politik och en strid om västerländska värderingars giltighet i förhållande till, främst, islam.
- Det tycks vara det som är mångkulturen. Kinesisk kultur är till exempel inget diskussionsämne. Vi har ju ganska många kineser här och de har öppnat sina kinarestauranger och det har inte behövts någon subvention för det.
Vilks ser idag mångkulturellt tänkande som västvärldens sätt att betala av på skulden till koloniserade folk i världen - i synnerhet muslimer - och i ivern att göra rätt för sig menar han att det har uppstått en förlåtande hållning till förakt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Som när kommunstyrelsens ordförande i Höganäs, moderaten Péter Kovács, i flera sammanhang sagt att det självklart ska finnas yttrandefrihet, men att Vilks gått för långt med sin rondellhund.
Temaår var politiskt mode under decenniet efter millennieskiftet. 2001 hade varit arkitekturår, 2005 designår och 2006 skulle bli mångkulturår.
Målet var att "öka alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel mellan olika kulturtraditioner", som den socialdemokratiska regeringen uttryckte det. Dessutom skulle incitament skapas för offentligt finansierade kulturverksamheter att spegla och införliva det moderna Sveriges etniska och kulturella mångfald.
För de allra flesta var namnet "Mångkulturåret" knappast uppseendeväckande. Men hos Mångkulturellt centrum i Botkyrka, som legat bakom den rapport som gett regeringen impulsen att utlysa året, väckte namnet förvåning, berättar socialantropologen Nina Edström som är verksam där.
Mångkultur ansågs förpassat till de antropologiska kulturbegreppens bakgård på grund av ordets laddning. Det hade knappt synts till i statliga politiksammanhang sedan 90-talet.
- Jag vet inte om kulturministern var insatt i problematiken, eller om det helt enkelt inte spelade någon roll, säger Nina Edström.
Leif Pagrotsky, som 2006 var kultur- och utbildningsminister i Göran Perssons regering, tycker att namnet var bra men betonar att det spikades under hans företrädare Marita Ulvskogs tid.
- I politiken gäller det att använda ord som många människor kan förstå, säger han i telefon från New York där han sedan början av året är generalkonsul.
Men redan ordet "kultur" ställer till det med sin tvetydighet; den estetiska definitionen (konstarterna) kontra den antropologiska (en grupps normer, värderingar, seder och bruk).
Trots den dubbeltydigheten kan mångkultur ändå låta som en behändig sammansättning av två ord som neutralt beskriver ett samhälle där det till exempel talas en mängd språk och där människor har olika etniska bakgrunder. Men en sådan idé om mångkultur bygger på föreställningen om kulturer som homogena enskildheter. En kritik är därför att mångkultur låser in kulturer i statiskt särartstänkande. Det tjänar inte minst nationalisters syften när de drar misstänksamma linjer mellan sig själva och "de andra".
Laddad med jämlikhetsideal och krav på alla gruppers lika rätt att hävda sin kultur oavsett konsekvenser, kan mångkulturen å andra sidan leda till blind tolerans mot intolerans.
I betänkandet när året var över föreslog mångkulturutredningen "interkultur" och "interkulturell" som alternativ till mångkultur. Dessa historiskt mindre laddade, men måttligt självbeskrivande, begrepp används idag i statens regleringsbrev till kulturinstitutioner.
Trots Nina Edströms och hennes kollegers förvåning och invändningar för tio år sedan, heter deras egen arbetsplats fortfarande Mångkulturellt centrum. Diskussioner har landat i slutsatsen att namnet är ett starkt varumärke, förklarar hon.
- Man kan använda mångkulturellt som en term som beskriver vårt samhälle, och inte som ett normerande begrepp. Det är den normerande användningen som blir problematisk.
Det snart 30-årsjubilerande institutet, som från början hette Sveriges Invandrarinstitut och Museum, har dessutom redan bytt namn en gång.
- Det skulle bli ganska fånigt att göra samma sak igen. Begreppens laddning förändras i högre takt än vår praktik, säger Nina Edström.
Björn Söder ingick i den kvartett som med Jimmie Åkesson i spetsen tog över ledningen av Sverigedemokraterna 2005. Han är född och uppvuxen i Väsby, ett par kilometer utanför Höganäs tätort.
I Väsby finns en kyrka och en samling bostadshus, befolkningen uppgår till runt 300 och fler än var femte röstade på SD i riksdagsvalet 2014.
Under skoltiden organiserade riksdagens blivande andra vice talman protester mot att muslimska elever fick särskild mat när det serverades fläsk i lunchmatsalen.
Det är länge sedan Björn Söder flyttade från Höganäs, men hans föräldrar bor kvar. Han har kört hit från Kristianstad för att hälsa på dem, men gått med på att först ses en stund på ett kafé.
Han dyker upp en kvart försenad - "jag hamnade bakom en tröska" - och håller knappen till sitt överfallslarm i ena handen.
Föräldrarna vistas sällan ute på gatorna men åker ibland in och handlar mat i Höganäs. Enligt deras son var staden mindre mångkulturell tidigare. Och därmed tryggare.
- Man känner inte tillit längre, därför att man inte känner gemenskap med dem som har helt skilda kulturer.
Han avfärdar den självklara invändningen att skillnaderna också kan vara stora mellan människor som är födda i Sverige.
- Vi är så nära att det ändå fungerar bra. Men om man får människor från kulturellt avlägsna länder uppstår kulturkrockar och då har man inte samma grundsyn på hur samhället ska styras, hur man ser på kvinnor, djur, miljö, hur man ser på brottslighet, vad som är kriminellt och inte kriminellt.
Det är ingen överraskning att Sverigedemokraternas budgetmotion för 2017 innehåller formuleringar om indragna anslag til