När Skåne är gult blir Sverige brunare. - Bara som en påminnelse, stod det, så är vår upplaga 9 miljoner. "Det finns alltså 9 miljoner av ditt ansikte i Japan i morgon. " Mejlet från världens största morgontidning Yomiuri Shimbun som avslutade min eftervalsvecka bjöd på fniss: en tidningssida med min bild mitt bland japanska tecken.
Lost in Translation var jag, fast storyn var i någon mening klar redan före intervjun: Sverige är inte längre den socialdemokratiska Bullerbyn som resten av världen beundrat. Och jag kunde ju bara bekräfta att Sverige är förändrat, fast kanske inte riktigt på det sätt som utländska journalister på kommentarsjakt antar. Det är inte flyktingströmmen 2015 som blev vattendelaren mellan förr och nu. Sharia har inte tagit över i förorten. Malmö är inte ett klansamhälle. Sverige förändras med resten av världen. Och socialdemokratins era tycks vara över.
Utländska medier fokuserar på det de ser som osvenskt: Sverigedemokraterna.
Reportrarna undrar varför inte SD får ta plats i regeringen, tvingas ta ansvar och visa vad partiet går för. Är inte det bästa medicinen mot populister? Sannfinländarna klövs ju på det. Dansk folkeparti väljer ju att hålla i taktpinnen, utan att ta plats i orkestern.
Javisst, troll spricker ju också i solsken. Men det de missar då är att stödet till SD inte bara är en reaktion på förändringar. Om SD får makten tar förändringarna fart på riktigt.
Som så mycket annat så börjar det i Skåne, där kartan över röstningen i riksdagsvalet lyser gul som rapsfälten i maj, förutom längs västkusten och kring Ystad. SD - det gula - vann så stort att partisterna inte räcker till: på riksdagens Skånebänk tar därför Sara Seppälä från Kramfors, Christina Östberg från Söderhamn, Ebba Hermansson från Mölndal och Clara Aranda från Norrköping plats.
Frågan många åter ställer sig är varför SD är så starkt här - och vad det betyder för resten av landet.
Enkla svar blir vanskliga, men de här brukar ges:
SD har sitt hjärta i mångkulturella Lund - där dagens ledning träffades som studenter - fast liten plats i Lundabornas hjärta: 12,2 procent röstade på SD. I grannkommunen Sjöbo, däremot, där flyktingmotståndet har gamla anor, klappar många hjärtan för SD. I riksdagsvalet röstade 39,2 procent på SD. Mest i landet. Fast i valdistriktet Örkelljunga 1 gick hälften av rösterna till SD.
Historiker pekar på att 30- och 40-talets starkaste nazistfästen fanns i de kommuner där SD sedan blev starkt. Närheten till kontinenten anses spela in, ideologiska influenser träffar Skåne först. Fredrik Persson-Lahusen lyfte på kultursidan i veckan (19/9) den regionala särarten: dansktid, försvenskning och snapphanar blir till mastiga myter i nationalismens standardrepertoar. Lokala missnöjespartier har sugits upp av SD och bidrar med en väljarbas.
För resten av landet betyder det här att SD fått nya muskler och nu kräver toppositioner i riksdagen och det kan vara rimligt med andre vice talman och utskottsposter, med tanke på storleken. Men formalia är sin sak, politikens innehåll något annat. Samarbete kräver gemensamma intressen och delad värdegrund.
Där ligger brännpunkten.
Det måste tunga skånska M-toppar förstå. Där borde den skånska kommunalrådsfalangen se att gränsen går. Istället topprider Carina Wutzler i Vellinge och Christian Sonesson i Staffanstorp partiledningen och Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman säger till tidningen (17/9) att "vi ska sätta oss ner med SD och se vad som är möjligt att komma överens om".
Moderatledaren Ulf Kristersson har lovat att inte förhandla med SD, men partiet är kluvet. Expressen (18/9) frågade en rad tunga moderater och fick argument: eftersom S kan regera med V så är det inte mer än rätt att M tar stöd av SD, eller att det är oacceptabelt att inte tala med ett så stort parti med "många liknande värderingar".
Samtidigt påminner ändå sansade moderater om att SD är ideologiskt lika långt bort från M som V är och att detta skulle riskera ett framtida allianssamarbete; "vi har så olika uppfattning i de flesta politiska frågorna".
Alla som pekar på att SD inte är ett parti som andra viftas bort som fnoskiga. "Beröringsskräck", på SD-lingo. Men det handlar inte om brist på mod, tvärtom. Det handlar om att vägra dagtinga med liberala grundvärderingar.
Så det här med att M borde söka stöd från SD för att "få igenom så mycket som möjligt av sin politik", som nu senast Maria Abrahamsson (M) formulerade det i Agenda (16/9).
Det krävs två för en tango. Varför skulle SD samarbeta med M för att få igenom moderat politik? Nej, just det.
Gruppledaren Mattias Karlsson var tydlig i Ekots lördagsintervju (16/9): åtstramning i flyktingpolitiken genast. Ett absolut krav.
Sedan strör han kring sig de vanliga buzzorden: "monsterkartell" - sverigedemokratiska för att de andra inte samarbetar med SD, "sandlåda" - dito för att det krävs tid för att hitta lösningen i låsningen, och "den tramsiga beröringsskräcken gentemot en miljon människor".
Men det handlar inte om väljarna, utan om SD:s olustiga politik. Om att svartmåla Sverige. Om sexistiska och rasistiska övertramp. Om stopp till och med för kvotflyktingar. Om tvivlet på att samer är riktigt svenska.