Nuri Kino Kan vi sluta bråka, och börja agera? - I måndags berättade SVT att heroinlangarna har fått en ny målgrupp. På fredagen gjorde polisen ett nytt uttalande. Verksamhetsansvarige på myndigheten, Christoffer Bohman, berättade för SvD att de "sedan oktober förra året på olika sätt kommit i kontakt med cirka 30 personer i Rinkeby som varit påverkade av eller haft heroin på sig. Enligt honom är de allra flesta av dessa personer ensamkommande ungdomar" (SvD 13/1).
Själv har jag för SvD:s ledarsidas räkning undersökt och avslöjat hur ensamkommande barn och ungdomar fastnat i barnprostitutionsträsket. Det ena hänger så klart ihop med det andra.
De kommer upp till ytan nu, sanningar som en del av oss kände till men tidigare inte tilläts uttrycka, utan att anklagas för att vara främlingsfientliga. Oavsett om vi värnade om offren eller inte. Vi var de onda, och de som attackerade oss var de goda. Min fråga: Är en humanist någon som blundar för att ungdomar dras in i knark- och prostitutionsträsket?
En bekant, vi kan kalla henne Erika, och jag blev osams under en middag i oktober 2015. Hon var volontär åt den österrikiska motsvarigheten till Refugees Welcome. Själv hade jag nyligen kommit hem från Serbien där jag bland annat hjälpt till att dela ut mat och medicin till flyktingar och migranter.
Under middagen berättade hon om sina insatser i Österrike, och att hon nu fokuserade på "ensamkommande flyktingbarn". Jag frågade om man gjorde åldersbedömningar av dem. Jag hade i Izmir i Turkiet pratat med flyktingar som var över tjugo år gamla och som tänkte ta sig till Sverige och låtsas vara under arton år. Människosmugglare hade sagt åt dem att det var lättare att beviljas uppehållstillstånd om de ljög om sin ålder, och att man även skulle få högre bidrag då. Jag hade också hört att en del av dem skulle komma att användas i kriminalitet.
Erika fick ett utbrott och for ut i en harang av anklagelser som "sådana som du underblåser främlingsfientlighet" och "sådana som du låtsas vara humanister när ni i själva verket är rasister".
För några månader sedan träffades vi återigen. Vi var båda avvaktande hövliga. I stället för att prata om flyktingsituationen i Europa sade jag något lite konstlat om väder och vind. Hon sade: "Du, det bär mig emot att säga det, men du hade rätt. Jag är också trött på fusk och kriminalitet. "
Jag tänkte att det nog var en fälla, att hon sade så för att jag skulle hålla med och sedan skulle hon ge sig på mig igen med sina anklagelser. Men hon fortsatte: "Några av dem som jag och andra vänner hjälpte, och som vi då trodde var barn, eller åtminstone ungdomar under 18 år, har visat sig tillhöra en liga. De säljer nu knark på Wiens gator och är dessutom själva beroende. "
Hon frågade om vi hade hört liknande om dem som tagit sig till Sverige.
Erika och jag har många gemensamma bekanta, alla är aktivister och många jobbar med flyktingsituationen i världen. Vi delar till stora delar samma ideal. Men 2015 blev diskussionen om asylfusk och kriminalitet så pass infekterad att en del blev osams.
Jag berättade för henne om ensamkommande flyktingbarn jag själv har pratat med, som har hamnat i klorna på kriminella nätverk i Sverige. Och jag förde, trots vad som hänt tidigare, upp frågan om fusket med åldern igen. Jag sade att många inte är under 18 år, utan säger sig vara det bland annat för att få lägre straff om de grips, och för att de får bo i bättre boenden än vad vuxna får.
Erika berättade att hon kände sig kluven: "Jag vet att en del av dem som kommer är under arton precis som de säger, jag hjälper dem gärna. Men jag hjälper också dem som måste låtsas att de är minderåriga för att jag vet att de inte kan återvända till sina hemländer. Men jag vill inte under några omständigheter bidra till att kriminaliteten i mitt land ökar. "
I Sverige fick vi nyligen en dom som är av oerhörd vikt, inte bara för de inblandade utan för hela vårt samhälle. Det är Uppsala-rättegången, som handlade om när fem ensamkommande ungdomar under 18 år, våldtog en sjätte. Det är ett historiskt dokument om hur en stor del av de över 30 000 barn som kom till Sverige 2015 har lämnats vind för våg.
Jag har läst domen noggrant. Det är så oerhört tragiskt, all kriminalitet som avslöjas. Gruppvåldtäkten är givetvis det värsta, men det finns så mycket annat i domen som jag anser måste upp till ytan och omedelbart tas tag i.
Kan vi åtminstone börja diskutera de nya problemen som finns i Sverige och andra länder i Europa, och som redan är dokumenterade i våra domstolar, utan att behöva bli osams?
Chefredaktör: Fredric Karén
Vd: Gunilla Asker
Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl
Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi
Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini
Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt
Chef SvD Kultur: Lisa Irenius
Annonsdirektör: Pierre Bergström
Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm
Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
Organisationsnummer 902004-3619
Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20
Telefon Växel +46 8 13 50 00