Ödesmättat vägval för Österrike. Och för Europa. - Österrikes jämna valresultat är ett olustigt tecken i tiden: nationalismen har tagit ett hårt grepp om Europa.
De är högröstade och förkunnar självsäkert för väljarna att de har lösningar på tidens alla komplicerade problem. De vill skapa ordning genom att stänga gränser, blicka inåt och isolera.
Det sveper en populistisk våg över världen och den har även nått fram till USA. Det är inte längre alldeles orimligt att Donald Trump blir USA:s näste president. Vad det skulle innebära är svårt att veta, eftersom han är helt oförutsägbar. Men mycket tyder på att det skulle vara dåliga nyheter för alla som tror på nödvändigheten av internationellt samarbete.
Och detta i ett läge då Vladimir Putin ogenerat hotar Rysslands grannar och startar krig, och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan inte ens försöker dölja sin makthunger. Också inom EU utmanas den liberala demokratin - auktoritära ledare och partier vinner val och gör därefter inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter.
På söndagen togs ytterligare ett steg på den vägen när Turkiets styrande islamistiska parti AKP vid en extra kongress utsåg Binali Yildirim till ny partiledare. Därmed blir han även premiärminister efter avgående Ahmet Davutoglu. Yildirim förklarade att en av de viktigaste frågorna för honom blir att ändra landets konstitution så att presidenten får ännu mer makt; något som rimligen borde leda Turkiet ännu längre bort från EU - och ett samarbete i flyktingfrågan.
Den makten har inte en president i Österrike. Där har presidenten främst haft en ceremoniell roll, medan den politiska makten ligger hos regeringen - för närvarande en koalition med en nytillträdd socialdemokratisk förbundskansler, Christian Kern.
Men den högerpopulistiske kandidaten Norbert Hofer förklarade före valet att han vill använda ämbetets formella möjligheter till att aktivt blanda sig i politiken - kanske till och med lösa upp regeringen.
Inom EU finns för närvarande en god jordmån för auktoritära ledare. I Ungern är Victor Orbán premiärminister, i Polen styr högernationalistiska partiet Lag och rättvisa med Jaroslaw Kaczynski som ledare landet i en allt mer oroande riktning.
Men det är inte bara i de forna östländerna som högerpopulister får inflytande på politiken. I exempelvis Frankrike finns Nationella fronten, i Sverige Sverigedemokraterna och i Storbritannien Ukip; gemensamt för dem alla är EU-kritiken och den högröstade nationalismen, som ytterligare förstärks av EU:s kriser.
Många EU-länder lider fortfarande av sviterna efter eurokrisen och unionens medlemsländer har misslyckats med att möta flyktingkrisen gemensamt. Nu återstår bara en månad till Storbritanniens folkomröstning om själva medlemskapet.
Det är lätt att skylla på EU. Men EU är inte orsaken till problemen utan en del av lösningen på Europas problem. Den ligger i samarbete och kompromisser, givande och tagande.
Det är mot den bakgrunden som presidentvalet i Österrike får betydelse för hela unionen. Kandidaterna för de två stora partierna, Socialdemokraterna och det borgerliga Folkpartiet, åkte ut redan i första valomgången och det var ett splittrat folk som valde mellan Norbert Hofer från högerpopulistiska partiet FPÖ och Alexander van der Bellen, före detta partiledare för de Gröna.
På söndagskvällen såg det ut som ett i det närmaste dött lopp mellan kandidaterna. Det slutgiltiga resultatet väntas först på måndag.
Norbert Hofer vann klart den första valomgången den 24 april och fick då 35 procent av rösterna. Han har ökat sin popularitet genom att spela på den osäkerhet många i flyktingkrisens spår känner över jobb och säkerhet.
Alexander van der Bellen har i valrörelsen, tvärtemot Norbert Hofer, understrukit behovet av EU-samarbete:
"Det här är ett val mellan samarbete och auktoritärt styre", sade han i en tv-debatt mellan kandidaterna.
Just det valet - mellan samarbete och auktoritärt styre - är aktuellt inte bara i Österrike och inte bara i EU. Migration, flyktingströmmar och klimatkris gör att behovet av att hitta gemensamma internationella lösningar nu är större än någonsin.