Ofriheten börjar inte med ett bokbål - Sjuttio år efter att hennes enda bok först kom ut är Françoise Frenkel en ny litterär sensation - mycket tack vare Patrick Modiano. Det Frenkel skriver om flykt, hot och lamslående sysslolöshet för flyktingar är ett vittnesbörd även över dagens fasor, skriver Kristoffer Leandoer.
Vid en vindsröjning i Nice påträffas en sjuttio år gammal bok, utgiven i Schweiz 1945 utan att göra något större väsen av sig (en enda recension har påträffats - i schweiziska kvinnoförbundens tidning). Den är skriven av en fullständigt okänd författare, bokhandlare till yrket, som berättar om sin väg från de krossade butiksfönstrens Berlin till trygghetens Schweiz via ockupationens och skymningszonens Frankrike med dess uppbåd av pultroner, patriotiska pajasar och genuina gentlemän som ömsom hjälper, ömsom stjälper vågen av människor på flykt.
Boken ges ut på nytt, med ett entusiastiskt förord av Patrick Modiano, och väcker nu sensation: böcker har sina öden. Modianos entusiasm är lätt att begripa. Françoise Frenkel kunde vara påhittad av honom - hans näst senaste roman "Horisonten" slutar rentav med att huvudpersonen reser till Berlin för att söka upp sin ungdomskärlek som driver bokhandel där.
Men Modiano lockas också av det anonyma hos bokens upphovsman, som återför honom till tonårens första berusande läsning då man inte heller visste något om författarna, och även Shakespeare och Stendhal var okända namn: "Vår naiva, direkta läsning präglade oss för alltid som om varje bok varit något av en meteorit. "
Meteoriteffekten förstörs knappast av det lilla vi ändå faktiskt vet om författaren. Françoise Frenkel föddes som Frymeta Idesa Frenkel i en polskjudisk familj, studierna lockade henne till Paris och möjligheten att få tillbringa dagarna bland böcker drev henne att starta bokhandel i Berlin 1930 där hon bedömde behovet av fransk esprit och elegans som himmelsskriande (i hemlandet Polen vimlade det redan av franskspråkig litteratur). Bokhandeln går bra, kunderna sliter i både modetidningar och signerade diktsamlingar av René Crevel, men efter maktövertagandet staplar sig de administrativa svårigheterna och byråkratiska fällorna på varandra: hennes situation blir sakta omöjlig. Jag tänker mig att detta är en skildring som alla borde läsa och lära sig att känna igen varningssignalerna, det är så här det går till på riktigt när ofriheten tar över ett land. Det börjar inte med bokbål, det börjar med några extra papper att fylla i.
Hon är en person man inte glömmer i första taget, Françoise. Hon uttrycker sig rakt på sak och har en lycklig förmåga att njuta av livet, se skönheten även längs den väg hon går i fruktan för sitt liv. Hon är en ibland amper dam med stark känsla för sitt eget värde och utan tolerans för dumhet, däremot full av genuin kärlek till kulturen och det tryckta ordet, i synnerhet det tryckta franska ordet och de värden hon anser vara en konsekvens av detta ord - tolerans, respekt, människovärde. Man förstår att hon lockade fram det bästa ur många av de människor hon mötte på sin långa flykt, modiga och självuppoffrande personer som frisören Marius och hans fru för vilka det är självklart att inte ge sig förrän de vet att hon är i säkerhet på andra sidan schweiziska gränsen.
Det är ohyggligt spännande att följa hennes väg mot tryggheten. På sitt nyktra sätt återskapar hon känslan av ständigt hot och tar tillvara varenda nyans, vartenda skiftande ansiktsuttryck, varenda fladdrande gardin eller motorljud från gatan som kan betyda fara. Hennes berättarkonst gör det svårt att tro att "Ingenstans att vila sitt huvud" verkligen var det första hon skrev; man får nog säga att alla år som Françoise Frenkel ägnat åt att hänga med näsan över en bok gav god utdelning.
I skildringen från tillvaron i Nice, där flyktingar samlats i väntan på en möjlighet att ta sig vidare, konstaterar den handlingskraftiga och dugliga Frenkel att det mest betungande för alla var sysslolösheten, det var den som "lamslog all energi och all motståndskraft. " Jag tänker på de hundratusentals människor som befinner sig i samma lamslående påtvingade sysslolöshet, inte i Nice utan i Växjö eller Stockholm, inte i Frankrike år 1940 utan i Sverige år 2016, inte i svartvitt utan i färg, och jag önskar att man kunde läsa den här boken inte som ett vittnesbörd över de fasor som varit, utan över de fasor som är, och som vi faktiskt väljer att utsätta våra medmänniskor för.