Öka pressen. Men stöt inte bort Turkiet. - Det har skavt länge i relationen mellan Turkiet och EU. Men nu börjar friktionen bli verkligt kännbar.
Särskilt sargade är förbindelserna mellan Ankara och Berlin. Med bara några veckor kvar till valet i Tyskland gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan nyligen ut och uppmanade den dryga miljonen tyskar med turkisk bakgrund att inte rösta på kristdemokratiska CDU/CSU, socialdemokratiska SPD, miljöpartiet eller vänsterpartiet.
"De är Turkiets fiender", hävdade han.
När Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel sedan uttryckte missnöje över uttalandet fick han en offentlig åthutning från Erdogan till svar.
Provokationen från Ankara var långt ifrån den första, men av allt att döma börjar Berlin få nog. Istället för att som tidigare betona vikten av tålamod med Turkiet talar Tyskland med allt hårdare röst.
Gabriel efterlyser ett aktivare europeiskt stöd till turkiska demokratikämpar. Det vore, minst sagt, på sin plats. Sedan kuppförsöket i Turkiet förra sommaren har Erdogan stärkt sitt grepp om såväl makten som rättsväsendet. Hundratusentals statsanställda har tvingats lämna sina jobb.
Samtidigt har yttrandefriheten inskränkts väsentligt. Regimkritiker förföljs och fängslas, till och med utomlands. Förra veckan greps till exempel den tysk-turkiske författaren Dogan Akhanli av Interpol i Spanien på Turkiets begäran. Samma sak hände den svensk-turkiske journalisten Hamca Yalcin i Barcelona i början av augusti.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel anklagar, på goda grunder, Erdogan för att missbruka Interpol och diskussionerna börjar ta fart om att öka pressen på Turkiet.
EU tycks inte längre hämmas av rädsla för att Erdogan ska säga upp det flyktingavtal som bidrog till att stoppa migrationsvågen till unionen. Frågan tycks således inte vara om EU ska markera tydligare mot Ankara utan hur.
Tonen från Bryssel är redan hård. EU uttrycker oro för såväl den politiska som den juridiska utvecklingen, men för att få gehör krävs också något att sätta bakom orden.
Några medlemsländer vill se ett avbrott i samtalen om framtida turkiskt EU-medlemskap. Men som en majoritet inom unionen påpekar är det svårt att se poängen med att avbryta förhandlingar som ändå står och stampar.
Tanken har lanserats på att införa sanktioner mot Erdogan och hans närmaste enligt samma modell som används mot ryska oligarker. Men väl så effektivt kan vara att ta tillfället i akt när EU ska se över stödet till Turkiet i höst.
Av de 4,5 miljarder euro som utlovats under perioden 2014-2020 har en tredjedel öronmärkts för att stärka rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Argumenten är starka för att åtminstone hålla inne den delen av pengarna. Och EU kan gott ställa tuffa krav för att tillmötesgå de turkiska önskemålen om en fördjupad tullunion.
EU måste öka pressen på Turkiet, men att avbryta medlemsförhandlingarna är knappast rätt sätt. Det är trots allt enklare att ställa krav i en relation som skaver än i en där kontakten har brutits helt.