Ökad bruttonationalutmaning - Svensk ekonomi går starkt, sade finansminister Magdalena Andersson (S) när hon redogjorde för läget inför budgetförhandlingarna på Harpsund. Men det är, som man brukar säga, en sanning med modifikation.
Sverige har förvisso en högre tillväxt än andra rika länder - i år växer bruttonationalprodukten (BNP) med 3,5 procent - men takten håller på att mattas av, eftersom vi har passerat höjdpunkten på högkonjunkturen. Tillväxten blir dessutom inte lika imponerande när man samtidigt tar i beaktande att folkmängden ökar och vi alltså blir fler som ska dela på kakan.
Det finns underliggande faktorer som talar till Sveriges fördel. Vi har en hög sysselsättningsgrad, exempelvis, som ger oss ett försprång gentemot andra länder. Vi har ordning och reda i finanserna, vilket ger stabilitet och högt förtroende. Och vi har ett dynamiskt näringsliv som skapar nya jobb - i princip all sysselsättningsökning de senaste decennierna har kommit i den privata sektorn.
Uppstramningen av migrationspolitiken har dessutom förbättrat framtidsutsikterna betydligt. Även om asylinvandringen fortsatt utgör en avsevärd ekonomisk belastning, har prognosen fram till 2020 förstärkts med över 100 miljarder kronor i minskade utgifter efter omläggningen, enligt Andersson.
Ändå måste man tyvärr säga att finansministern överdriver när hon säger att ekonomin går starkt. Vi har precis passerat krönet på en högkonjunktur. Vi borde vara i färd med att spara i de av finansministern så omhuldade ladorna. Men Sverige går med underskott.
Regeringen fastställer exempelvis utrymmet för reformer i budgetförhandlingarna till 25 miljarder kronor i år (varav 10 redan tas i anspråk av tidigare beslutat extrastöd till kommunerna med anledning av det höga asylmottagandet). Nästa år beräknas utrymmet till 30 miljarder kronor. Men eftersom Sverige går back de närmaste åren består reformutrymmet av lånade pengar.
Vi lånar, kort sagt, för att finansiera en misslyckad politik.
Ett annat sätt att mäta verkligt välstånd är i BNP per capita. När BNP per capita växer kan man satsa på offentlig välfärd utan att medborgarna upplever någon försämring. Om BNP per capita står still går inte det. Det senaste decenniet har BNP per capita knappt utvecklats. Tillväxten äts upp av att befolkningen blir större.
Samtidigt som BNP har bromsat in och BNP per capita har varit i princip stillastående i ett decennium har dock mängden samhällsproblem - eller utmaningar, som de kallas när det saknas lösningar - vuxit.
Integrationen är en utmaning, skolan är en utmaning, långtidsarbetslösheten i utsatta grupper är en utmaning, den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning är en utmaning, brinnande bilar i utanförskapsområdena är en utmaning, kommunernas ekonomi är en utmaning, polisbristen är en utmaning, utmattningssyndrom bland socialsekreterare är en utmaning, och så vidare.
Det känner medborgarna av, fastän det inte går att bokföra i regeringens prognos.
Kanske borde BNP-måtten kompletteras, som nationalekonomen Tino Sanandaji nyligen framförde skämtsamt, med ett mått på bruttonational-utmaningen (BNU).
Ett sätt att mäta den vore i så fall genom att räkna hur många gånger begreppet "utmaning" förekommer i riksdagens protokoll. Under 1970-talet var genomsnittlig BNU 17,6. Det senast gångna riksdagsåret blev det en bruttonationalutmaning på 124, en tillväxt på 14,8 procent från året innan.
Utmaningsekonomin går starkt, skulle jag säga.