Okritiskt hjälteporträtt av omstridd minister - Den ena boken en hyllning, den andra kritiskt granskande. Båda är skrivna av journalister. SvD:s Erik Wallrup har läst två vitt skilda biografier om Italiens omdebatterade inrikesminister: den flyktingfientliga högerpopulisten Matteo Salvini, även kallad "il capitano".
Den som strax före det senaste EU-valet landade på någon av Italiens större flygplatser välkomnades i terminalen av en valvideo på temat "Italien först". Inrikesminister Matteo Salvini attackerade där byråkraterna i EU, storbankerna, de multinationella företagen.
Salvinis parti Lega gick starkt framåt, nådde nästan 35 procent. Strax lät han sig fotograferas därhemma framför en rörig bokhylla med ett plakat i händerna där han tackade italienarna. Men det fanns mer att se i bokhyllan, även om den inte innehöll så många fler böcker än den om hans favoritlag, Milan. Där fanns bilder på Vladimir Putin och en "Make America great again"-keps. Som ett pojkrum, men med en vuxen grabb som prålar med att ha häftiga kompisar.
Valet var viktigt för honom. I potten låg en enad front i EU-parlamentet bland de högerradikala partierna, med Salvini själv som ledare. Uppslutningen blev stor men alls inte total: oenighet råder som bekant på högerflanken om man ska älska eller frukta Ryssland.
46-åringen Salvini har hunnit ge ut en självbiografi, men till valet trycktes också Chiara Gianninis intervjubok "Io sono Matteo Salvini" (Jag är Matteo Salvini). Redan innan boken kommit skapade den rubriker eftersom det förlag som gav ut den, Altaforte, har band till det nyfascistiska partiet Casa Pound. Tittar man närmare på förlagets utgivning återfinns författare som står i centrum för den nya radikala högern - såsom Julius Evola och Alain de Benoist. Ett, som det ska visa sig, passande sällskap för Salvini.
Det officiella namnet på partiet är fortfarande Lega Nord, men Salvini har i kampanjerna strukit "Nord". Det parti som en gång kämpat för ett autonomt Norditalien, Padanien, öppnade sig mot Italien från Rom och söderöver. Från fyra procent gick Salvini via senaste nationella valets 17 procent till EU-valets 34 procent. Hisnande. Med sin klädsel - uppknäppt skjorta eller luvtröja och jeans - signalerar han att han är en man av och för folket.
Det som skett i Salvinis Italien har getts utrymme i svenska medier. Förra året stängde han de italienska hamnarna för flyktingfartyg. Han har kallat euron "ett brott mot mänskligheten". Även om han på båda punkterna visar en hårdnackad radikalism svarar det mot något som får gehör i breda lager. Den viktigaste flykt- och migrationsvägen från Afrika till Europa gick ju länge till Italien, och med EU:s havererade asylpolitik är det inte svårt att förstå att stängda gränser går hem. Klagomålen över hur matpriserna rusat i väg sedan euron infördes gör att extrema överdrifter om valutan ger resonans.
Utåt sett är "il capitano" - kaptenen, som Salvini kallas - inte "il duce" i ny tappning. Med stolthet talar han om sin passionerade populism och han säger sig lyssna på dem som länge har fått begränsat utrymme i politiken - arbetare, bönder, fiskare, hantverkare. Liksom Donald Trump är han en både brutal och virtuos användare av sociala medier och det är ingen tillfällighet att just en medial revolution format en ny tids politik. I EU-kampanjen var ett ledord "buonsenso", sunt förnuft. Utfallen mot flyktingar och invandrare, likaså mot alla de romer som sedan länge haft det svårt i Italien men nu ofta möts av hat, paketeras i frasen "la pacchia è finita" - nu är det slut på det roliga.
Att journalisten och krigskorrespondenten Giannini i sin intervjubok inte är ute efter några avslöjanden står genast klart. Tvärtom är det ett hjälteporträtt där hon stannar upp vid Salvinis enorma skaror av följare i sociala medier liksom vid det faktum att han tydligen betraktas som den sexigaste mannen i Italien. Hon låter sig själv charmas gång på gång medan hon ställer hundra korta frågor. Salvini får utmåla sig som en sanningssägare som vägleds av samma sunda förnuft som folket, medan Giannini i sina egna partier citerar verklighetens folk som klagar över invandrare och romer. Salvini är den som ska ställa allt till rätta.
Salvini tog posten som inrikesminister då de två populistiska partierna Lega och Movimento 5 Stelle bildade regering 2018. Premiärministern Giuseppe Conte är en andraplansfigur, Salvini den starke mannen. Men det finns också en påtaglig utrikespolitisk förändring, även om redan Silvio Berlusconi hade ett gott öga till Ryssland - 2017 skrev Salvini och Putin under ett avtal som säger att Lega ska samarbeta med Putinpartiet Enade Ryssland när partierna har gemensamma intressen.
Bakgrunden till denna närhet till ett expansivt och auktoritärt Ryssland avtäcks i en annan nyutkommen bok, Claudio Gattis "I demoni di Salvini" (Salvinis demoner). Undertiteln talar om "postnazisternas" inflytande över Lega, vilket med Gattis språkbruk svarar emot sådana ideologer som knyter an till inte bara den italienska fascismen, utan också tysk nationalsocialism.
Till skillnad från Giannini intar Gatti en ytterst kritisk liberal position (annars har han blivit bekant som den journalist som anser sig ha avslöjat författaren Elena Ferrantes identitet). Gatti gräver djupt i Lega Nords norditalienska mylla, ner till de politiska rötter som sträcker sig till den Julius Evola som redan nämnts. Keltiska riter, blodsmystik och motupplysning återfinns i en osalig blandning.
Där Salvini i sin självbiografi skrev sig ur polariseringen mellan vänster och höger, visar Gatti att han tidigt hade kontakter med fascister. I Ryssland har Salvini haft utbyte med Aleksandr Dugin, som räknas till Putins intellektuella avantgarde med ett närmast fanatiskt hat till EU. Men det är svårt att exakt avgöra hur starkt inflytande "postnazisterna" har och ibland blir Gatti spekulativ. Det är till exempel troligt att främst ekonomiska överväganden ligger bakom Italiens närmande till Ryssland, inte entusiasm inför tanken om ett Eurasien under rysk egid.
Liksom Ryssland finansierat Marine Le Pen misstänks ryska pengar ha gått till Salvinis valrörelse. Som gentjänst: ifrågasättande av EU:s sanktioner mot Ryssland. Fast det handlar inte bara om pengar. Ryssland vill destabilisera ett EU som utvidgat sitt område inom Sovjets tidigare maktsfär. Då börjar de demoner Gatti skriver om bli riktigt skrämmande. Och det står klart att den folkets räddande ängel Giannini försöker framställa döljer ett svärd bakom sin rygg.
Tf