Om ni ändå öppnat era hjärtan med förnuft - Sedan 1990 har svenskarna önskat sig en mer restriktiv migrationspolitik. Samtidigt har rikspolitiker och riksmedier haft svårt att klara en diskussion om dessa frågor. Med öppna hjärtan - och mer förnuft - hade kanske valresultatet i september sett annorlunda ut än det sannolikt nu kommer att göra, skriver journalisten Lasse Granestrand.
Statsministern står i talarstolen. Framför honom en bukett med de vanliga mikrofonerna. Det är den 16 augusti 2014 och kanske är det Fredrik Reinfeldts största stund. Den som kommer att stanna längst i det kollektiva minnet.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Han talar om solidaritet med människor som drabbats av kriget i Syrien. Han vädjar till svenska folket och sju och en halv minut in i talet säger han "ha tålamod och öppna era hjärtan för människor i stark stress som flyr med hot mot det egna livet".
Men egentligen är det under presskonferensen i samband med talet som han gör något som vid den här tidpunkten är ovanligt - ja exceptionellt - bland de etablerade partiernas toppolitiker. Han talar om följder. Han problematiserar. Han talar om ekonomi:
"Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det. "
Budskapet är alltså: Öppna era hjärtan, men också era plånböcker.
Egentligen är det vid denna tidpunkt en självklar insikt. Men sällan formulerad. Val skulle hållas inom några veckor. Trots statsministerns starka appell blev det i valrörelsen 2014 tyst i denna fråga. Trots att den i många år bubblat under ytan hos väljarna. Ett drygt år senare ska den dominera det mesta. Precis som den kommer att vara starkt närvarande i valet om några veckor.
Den 9 september i år får SD enligt flera opinionsinstitut runt 20 procent av väljarnas röster. Partiet kan bli Sveriges näst största eller till och med störst. Hur kom vi hit?
Demokrati betyder folkstyre och finns belagt i svenska språket sedan 1596. År 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. De blev glada. Många andra blev illa berörda.
Inför valet i september ser det ut som om en femtedel av väljarna tycker att partiet har svar på deras frågor. Deras retorik - och kanske också politik - svarar mot en verklighet många väljare sett och ser. Varför har rikspolitiker och riksmedier varit så senfärdiga när det gäller frågan om migration och integration?
För den som ville se fanns sedan länge nyckeltal för samhällets utveckling som borde ha manat till handling. Rapporter om hur integrationen kärvade hade levererats i decennier. Sambanden hade gjorts tydliga mellan ökande migration, bristande integration och ett hårdare klassamhälle med etniska förtecken.
Fredrik Reinfeldt och hans medarbetare hade sannolikt sett grafen över det stigande antalet asylsökande. Efter ett decennium med 15 000-30 000 asylsökande per år steg antalet 2012 brant, till 43 000. Året därpå var siffran 54 000. Året då Reinfeldt står i talarstolen, 2014, slutar den på 81 000. Detta i kombination med mörka siffror (sedan flera år) för utrikes föddas arbetslöshet, långvariga socialbidragsberoende, valdeltagande och skolresultat ledde antagligen till att Fredrik Reinfeldt i sommartalet ville göra åhörare och medier uppmärksamma på att solidaritet inte är gratis.
Men de flesta inom medier och politik var lomhörda. Öronen som borde varit riktade mot gräsrötterna, vart tog de vägen?
Fokus låg på det nya partiet som i varje val fördubblat sitt röstetal. Det talades, med fog, om det nya partiets rötter. Men det verkade inte påverka deras förmåga att hugga för sig av väljarna.
Det kunde varit annorlunda.
I början av 2000-talet fanns embryot till en politik som kunde ha blivit långsiktig, folkligt förankrad och ändå human. Den kunde sannolikt ha avväpnat SD. Ett antal insiktsfulla politiker såg vad som höll på att hända.
Lars Leijonborg föreslog ett modest språktest, Mauricio Rojas kartlade utanförskapsområden, Nyamko Sabuni talade om könsstympning och hedersvåld, Nalin Pekgul om hedersförtryck. Tobias Billström försökte väcka frågan om volymer. Och om var gränsen går.
Alla gick de in i väggen på olika sätt. Tystnade, lämnade politiken eller blev skarpt tillrättavisade.
Men verkligheten fanns kvar. Även om många rikspolitiker och medier gjort ämnet till en no-go-zon.
Runt SD utfördes en närmast rituell voodoo med givna talepunkter för att de skulle hindras från att växa. En del medier och kulturskribenter växte fast i tankefigurer som blev nästan omöjliga att diskutera: ingen människa är illegal, invandring är lönsam, etnicitet och brottslighet har inget samband, koranens texter och våldsbejakande islamism hänger aldrig ihop.
Nu diskuteras knappt något annat.
Men ibland sker återfall i journalistisk slentrian. Som i en intervju i SVT:s Aktuellt
i början av sommaren. Nationalekonomen Joakim Ruist presenterade en rapport om flyktingars sysselsättningsnivå, bidrag och inbetalda skatter åren 1983-2015. Resultatet visar att varje individ i genomsnitt hittills netto kostat statsfinanserna 74 000 kronor per år. Mycket eller lite?
Rapporten väcker de svåraste frågorna om huruvida humanitet möjligen har en gräns i en välfärdsstat av Sveriges typ. Ett system som bygger på att alla arbetar och betalar skatt. Den pekar på att det kan finnas undanträngningseffekter som påverkar välfärden för alla. Och att detta kan vara ok. Eller inte?
Aktuellt presenterar rapporten knapphändigt. Verifierbar forskning, om än på ett begränsat fält som all forskning, reduceras till en åsikt. Och frågan som vibrerar under studioreporterns frågor är den vanliga: Kan detta gynna SD i valet?
Självrannsakan?
Nja, den är ganska sällsynt inom både medier och politik.
Några politiker som statssekreterarna Jasenko Selimovic och Mikael Sandström, liksom tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, har vittnat om hur lite som hände i frågorna kring migration och integration under Reinfeldts andra mandatperiod, 2010-2014. År då SD etablerat sig i riksdagskammaren.
Mediechefer behöver svara på frågan om det under åren 2010-2015 uppstod en underförstådd och skadlig samstämmighet mellan politik och medier i migrationsfrågan. En överenskommelse om migrationspolitiken mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet, över blockgränsen, gjorde att de politiska journalisterna fann få politiker som ville tala högt om målkonflikter.
Tystnaden kan vara en av orsakerna till att mer än hälften av svenskarna misstror mediernas rapportering i just invandringsfrågor. En påfallande mycket högre siffra än för andra politikområden.
Ibland kan empati - och opportunism -grumla blicken. Både hos politiker och medier. I vilken fråga inträffar det nästa gång att politiker och medier går alltför tätt ihop?
SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet visar att det vid samtliga 25 mättillfällen sedan 1990 är fler svenskar som önskar en mer restriktiv migrationspolitik än som önskar sig en mer generös. Det kan man tycka är inskränkt av dem.
Men i historiens ljus finns här ett demokratiskt underskott som vi till slut får skörda.
Lasse Granestrand
tidigare medarbetare i Dagens Nyheter,
har skrivit boken "I Sveriges väntrum - om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling" (Norstedts)