Omöjligt att förutspå beslutet om EMAs placering - Imorgon, måndag, tas beslut om var den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA ska flyttas. Men EU:s maktstruktur gör att det är omöjligt att förutspå vilka chanser Stockholm har, skriver Svenne Junker, doktor i företagsekonomi.
På måndag fattar EU beslut om var den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA ska vara belägen efter att Storbritannien lämnar gemenskapen i mars 2019. Hela 19 av de 27 EU-länderna har lagt fram ett förslag på vilken stad som ska vara värd för EMA. Stockholm, Milano, Barcelona, Bonn och Amsterdam är några av alternativen som just nu ligger på bordet.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det är inte bara en prestigefråga vad gäller placeringen av Europas motsvarighet till amerikanska FDA. Det handlar också till vilket land som läkemedelsföretagen kommer flytta viktiga regleringsavdelningar och stora resurser. Den nya staden kommer dessutom bli grogrund för en rad verksamheter som ligger nära EMA:s kärnverksamhet - att godkänna nya läkemedel för den europeiska marknaden. Regulatoriska konsulter och experter, produktionsanläggningar, kliniska tester och bolag i Life Science-sektorn kommer flytta med EMA till den nya hemvisten.
Vilka möjligheter har vi som EU-medborgare att förutspå vilket beslut som kommer tas?
Mycket små eller inga, menar jag, och det beror på inbyggda faktorer i EU-systemet. Beslut av denna kaliber, där medlemsländerna har skilda uppfattningar och där externa intressenter engagerar sig för att påverka utfallet kan ta många stickspår vilket gör att slutdestinationen är nära på omöjlig att förutsäga. Trots att EU-kommissionen som regel gör omfattande bedömningar av alla inlämnade förslag, och att EMA:s anställda i detta fall fått ranka vilken stad som de tycker vore bäst att flytta till, finns det mekanismer i beslutsförfarandet som gör att sådana omdömen förbises.
Det finns tre huvudsakliga anledningar till att måndagens beslut är svårt att förutse.
För det första så är ärendet inte isolerat, utan kopplat till en rad andra beslut som ska fattas samtidigt. Det gör att medlemsländerna med särintressen försöker locka röster i utbyte mot sina egna röster i de andra besluten. Hur förhandlingar förlöpt inför dagens beslut är också beroende av resultaten från tidigare förhandlingar, i helt andra beslut som exempelvis handlat om så skilda politiska ärenden som de gemensamma klimatmålen, jordbruksbudgeten eller asylpolitiken.
För det andra har EU har numera inrättat komplexa omröstningsförfarande för att på pappret uppnå majoritetsbeslut. Tidigare riskerade besluten att påverkas av politiska smutskastningar i sena skeden. Att Berlusconi under ett toppmöte gjorde narr av Finland med ett skämt om prosciutto sägs ha varit den avgörande faktorn när EU 2001 beslutade att förlägga den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA till Parma, Italien. Omröstningen om EMA avgörs istället i tre omgångar. Den första ska resultera i att tre av förslagen går vidare till andra omgången. Sedan gör man upp om vilka två förslag det ska stå mellan. I den sista omgången borde man kunna nå en enkel majoritet, men eftersom medlemsländer fortfarande kan lägga ned sin röst så kan det faktiskt bli oavgjort. Då kommer man att dra lott om vilket förslag som ska vinna.
För det tredje fattas denna typ av EU-beslut utan att egentligen lösa något gemensamt problem. I det här fallet har EU-kommissionen försökt konstruera en gemensam problembild genom att presentera sex avgörande kriterier i dagens beslut: bland annat att EU-myndigheten ska vara fullt operativ den dag som Storbritannien lämnar unionen, att de anställda ska hitta internationella skolor för sina barn och jobb för sina partners, och att EU:s nästan 40 myndigheter ska vara jämnt spridda över unionen. Att kriterierna är inbördes motsägelsefulla och därför svåra att kombinera understryker bristen på gemensamma problem. Istället tillåts medlemsstaterna på egen hand definiera vad som är problemet, vilket innebär att nationella särintressen kommer sättas i förgrunden.
Sammantaget är stora EU-beslut mycket svåra att förutsäga. Sverige och andra demokratiska stater har politiska system där den folkvalda regeringen har makten över att utreda och ta ansvar för såväl vilka problem som måste hanteras och hur detta ska ske. EU-kommissionen, som är den europeiska motsvarigheten till verkställande makt, saknar däremot kompetensen och resurserna att ha den typen av kontroll över den europeiska politiken.
Vem ska vi då vända oss till för att utkräva ansvar för EU-beslutet om var den europeiska läkemedelsmyndigheten ska vara belägen? Hade EU strukturerats enligt en traditionell modell för statlig styrning hade det gått att hissa konfliktfyllda ärenden uppåt i trappan. Någonstans tar det förstås slut, där besluten kan utkrävas ansvar.
Men i den mer platta och konkurrensbetonade styrning som idag kännetecknar EU-samarbetet, och som dessutom innefattar en rad motsägelsefulla element, är det bättre för alla inblandade beslutsfattare att använda system som på ytan uppvisar rationalitet och ansvarighet, men som låter det grundläggande beslutsansvaret sjunka till djupet, där det är svårt, eller allra helst omöjligt, för omvärlden att fiska upp det.
författare till den prisbelönta avhandlingen "Att skapa gemenskap - hur beslut fattas i en EU-myndighet" (Handelshögskolan i Stockholm)