På teaterscenen behöver sanningen ett mått av lögn - Vätskan i Thomas Gammeltoft-Hansens glas skimrar som bärnsten. Med en suck sjunker han ner i designfåtöljen och sippar grimaserande på glaset. Det har varit en lång dag och han vet inte om han valt rätt. Som medlem i den danska flyktingnämnden har han fattat beslut i asylprocesser och somliga ansikten följer honom in under läslampans sken.
Och det stämmer verkligen, att Thomas Gammeltoft-Hansen fram till 2016 beslutade i just sådana frågor. Nu är han forskningschef vid Raoul Wallenberg-institutet och scenen som tecknas för oss i dokumentärföreställningen "Welcome to Denmark" är en rekonstruktion av ett tidigare förlopp.
- Det är inte whisky i glaset, de låter mig inte dricka det här. Det är äppeljuice.
Äppeljuice i stället för sprit. Och en journalist från Kenya i rollen som en homosexuell it-tekniker från Uganda, som flytt sitt land efter att hans pojkvän misshandlats till döds av en mobb.
När scenkonstfestivalen Det Frie Felts Festival drar igång för fjärde året i Köpenhamn är det dokumentära inslaget dominerande i programmet. Detta är scenkonst som tydligt tar avstamp i det omgivande samhället och ger sken av att innehålla skalor av "sanning" och "verklighet".
I täta möten med publiken avhandlas allt från ensamhet till prostitution och komplicerade familjerelationer och investeringen av personliga erfarenheter tycks vara stor. "På riktigt" men ändå inte på riktigt, lika lite som Thomas Gammeltoft-Hansen på allvar ser beklämd ut i sin fåtölj.
Snart är han på språng på Det Kongelige Teaters A-scen. Som en fullfjädrad talkshowvärd konverserar han oss i publiken medan Zachariah Khandudu bänkar sig vid bordet i rollen som asylsökande, tillsammans med sin advokat och en tjänstekvinna från det danska migrationsverket.
Steg för steg benas detaljerna i mannens berättelse upp. Från tonårens trevande sexuella kontakter till den tilltagande skräcken att avslöjas i ett land som systematiskt mördar homosexuella med myndigheternas goda minne. Men berättelsen glappar och somligt stämmer inte. Är mannen verkligen homosexuell? Eller är det bara något han säger, för att få asyl i Danmark?
Även om Zachariah Khandudu svarar samlat på alla frågor är det något som glider. Och det är inte främst berättelsens logik som är i rörelse utan framförandet, som aldrig riktigt fäster. Själva rekonstruktionen ligger i vägen, ett rappt och sakligt förhållningssätt till de många plågsamma händelserna som trots sin autenticitet blir mindre verkliga, mindre berörande.
Problemet är återkommande inom den dokumentärbaserade konsten, som genom att använda sig av verkliga händelser vill slå hål på hinnan av fiktion och göra konsten angelägen. Samtidigt är inte situationen autentisk, vi befinner oss i en salong och aktörerna på en scen. Och även om Thomas Gammeltoft-Hansen tidigare våndats i sin fåtölj, våndas han inte nu.
Greppen som scenkonstkollektivet Paradox och regissören Daniel Wedel använder är långt ifrån nya. I "Terror" som i fjol gavs på Det Kongelige Teater målades ett besläktat moraliskt dilemma upp och också den gången gavs publiken i uppgift att döma. Med den skillnaden att fallet i "Terror" var fiktivt och de agerande var skådespelare. Skickliga skådespelare dessutom, med förmåga att ge förloppet liv.