Palestinskt drama utan riktig nerv - Bakbundna och med ögonbindlar förs några människor genom natten. Det enda som hörs är regnet som smattrar mot marken och mot skåpbilens plåt.
Inledningen till Mai Masris (manus och regi) "3000 nätter" ger associationer till politisk thriller, men så snart fängelseportarna slår igen bakom huvudpersonen Layal (Maisa Abd Elhadi) befinner vi oss istället i något liknande ett kammardrama.
Ett inte direkt rafflande sådant, för här tonas dramatiken ner, trots att tillvaron i kvinnofängelset är nog så uppslitande.
Filmen, som prisbelönades på Malmö Arab Film Festival i år, utspelar sig i början av 80-talet och bygger på ett verkligt fall, där en oskyldig kvinna dömdes till åtta års fängelse för medhjälp till terrorism. Här heter hon alltså Layal, och hon har att navigera bland stentuffa israeliska ficktjuvar och palestinska politiska fångar med stridserfarenhet. Tillråga på allt upptäcker hon att hon är gravid. Detta placerar henne i en cell med enbart palestinska fångar, som när sonen väl är född blir hans extramammor. På sjukhusavdelningen jobbar en vänlig man, som Layal fäster sig vid.
De positiva krafterna i berättelsen är denna spirande romantik, värmen cellkamraterna emellan, och på flanken en israelisk advokat med rättspatos. Annars är det en skildring av utpressning från vakterna, kroppsstraff, isolering och interna bråk mot fonden av blodig samtidshistoria.
Den borde vara mer engagerande än den är. Massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 och Israels invasion av Libanon får återverkningar bland fångarna. Layals lojalitet sätts under press. Det är starka saker, som filmen skildrar förbluffande temperamentsfattigt, med yviga skådespelargester istället för djupverkan.
Det blir egentligen det jag redan vet om de verkliga politiska skeendena som skakar om. Att filmen ändå är sevärd ska till rätt stor del tillskrivas Gilles Pontes begåvade foto.