Poesi med virtuos handlag - De dödas ben rasslar i Kjell Espmarks nya diktsamling "Skapelsen". Här framträder en rad röster från andra sidan som insisterar på att inte glömmas bort, rena orkestern av kotor, knogar och kranier, eller ibland bara rökpustar och askmoln på väg mot ett möte bortom tiden.
När Espmark skrev en självbiografi gav han den titeln "Minnena ljuger", men trots det är hans poesi en minneskonst med ambition att väcka det förgångna till liv och uppenbara den sanning som är den inlevelsefulla fantasins. Han är en rolldiktningens mästare som gjort det till sin uppgift att i hågkomstens tjänst koka ner ett liv till en dikt och återföra det förflutna till nuet i några förtätade strofer, enligt mottot "Låt mej låna din röst!"
En höjdpunkt nådde han i "Vintergata" från 2007, där han tände en poetisk stjärnhimmel full av historiska öden. I uppföljaren "Den inre rymden" från 2014 vände han istället kikaren inåt och varvade glimtar ur det egna livet med porträtt av människor som på ett eller annat sätt stått honom nära.
Nu vidgar han återigen perspektivet och färdas i tid och rum för att summera den bristfälliga mänskliga värld han kallar skapelsen. Temat har sysselsatt honom förr: en urvalsvolym dikter sammanställd på 80-talet fick titeln "Den motsträviga skapelsen". I den nya boken är denna snarare än motsträvig ofullbordad - genom diktsamlingen löper en tanke att skapelsen ännu inte är färdig, ett jobb som det åligger oss att slutföra. "Och det är er den hoppas på", heter det uppfordrande i inledningsdikten, i en annan: "Den är full av spår som väntar på steg, / banor för tankar som inte tänkts ut. "
Desto mer fullfjädrade är Espmarks dikter. Även om diktsamlingen som helhet den här gången är lösare i konturerna präglas de enskilda dikterna av poetens virtuosa handlag, storslagna koncentration och stillsamma ton som ger orden på samma gång tyngd och lyftning. Han skriver dikter som passar utmärkt i antologier, det gör få andra svenska poeter idag.
Vi möter en hel del kändisar, som Sapfo, Bach, Swedenborg, Mary Wollstonecraft, Emily Dickinson, Paul Celan och Alan Turing. Men betydligt fler är de namnlösa individer och kollektiv som representerar ett förflutet av krig, förtryck och övergrepp. Här är samen som studeras som typ på Rasbiologiska institutet, här är de mördade armenierna som raderats ur historien. Poeten lånar rösten från de tyranniserade, som i den mäktiga "Kör" där historiens alla namnlösa slavar och rebeller gör sig påminda:
Det var vi som skördade bomullen på fälten
också om natten sedan vi stupat -
och gav er privilegiet att drömma.
Våra ansikten är ett stycke av mörkret.
Minns oss.
Diktsamlingen rymmer inte bara de som söker postum upprättelse. Liksom Dante placerade ut sina fiender i helvetets kretsar låter Espmark den maktens man som låtit grävskoporna gå fram över Stockholm försmäkta i ett klaustrofobiskt tillplattat Hades. Jo, trots den lugna diktionen kan hat och vrede fräta svart och bittert i Espmarks dikter.
Men medkänslan är också en stark kraft, som när han i "Fuga" målar upp scener från flyktingarnas helvete ur en läkares perspektiv och låter diktjaget fråga sig: "Hur många förtvivlade ryms i mig".
Det är med en uppmanande appell till oss alla att infria hoppet som Espmark slår en brygga över tiden och låter historiens bränder spegla sig i dagens: "Och det är nu / och tusen år sen. " 2017 tycks vi långt, långt bort från skapelsens fullbordan.