Problemet är bostäder för dem utan pengar - Det behöver byggas en halv miljon nya bostäder till 2020 för att råda bot på bostadsbristen i Sverige enligt Boverket. Regeringens mål är 250 000 nya bostäder under samma period. Det motsvarar 50 000 bostäder per år att jämföra med miljonprogrammets 100 000 bostäder per år 1965-1975, då Sverige senast hade ett nationellt mål för bostadsbyggandet.
Regeringens mål är ambitiöst, även om det motsvarar endast hälften av behovet. Men är det realistiskt?
"Vi bedömer det som realistiskt", sade finansminister Magdalena Andersson (S), dåvarande ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna, när vallöftet presenterades i slutet av augusti 2014.
Sedan dess har förutsättningarna förändrats. Inte minst genom de senaste två årens omfattande flyktinginvandring.
Bostadspolitiken lät vänta på sig. I regeringens senaste budget, föreslog dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) byggsubventioner för att få fram små, billiga hyresrätter. Men summan, 3,2 miljarder kronor per år, var inte tillräckligt stor för att tala om en återgång till det tidigare systemet med statsstyrd bostadspolitik.
Det tar i snitt tio år att bygga ett flerbostadshus i Sverige, enligt en granskning av DN, som räknat tiden från idé till inflyttning för de 24 836 lägenheter som färdigställdes förra året.
Det som tar längst tid är väntan.
Av DN:s genomgång framgår att det dröjer i snitt fem och ett halvt år från det att kontrakt skrivs till att byggherrarna väl börjar bygga.
Visar detta att byggmarknaden inte fungerar?
Enligt Lennart Weiss, kommersiell direktör på byggbolaget Veidekke, sker byggandet i etapper för att bankerna ska gå med på att bevilja lån. Bankerna vill vara säkra på att alla de nya lägenheterna går att sälja eller hyra ut. Och byggherrarna vill gå med vinst. Inget konstigt i det. Att bankerna inte ägnar sig åt ansvarslös utlåning utan tar hänsyn till risken när de lånar ut kan inte vara fel.
Så hur ska byggtiden kortas?
Ett sätt är att minska byråkratin.
Detaljplaner ska inte alltid behöva gå genom kommunfullmäktige, utan kunna skötas av kommunstyrelse och på nämndnivå, föreslår Peter Eriksson (MP), som i april efterträdde Kaplan.
Den nye bostadsministern vill också se över kommunens möjligheter att korta giltighetstiden på detaljplaner så att byggherrarna inte kan vänta så länge innan de sätter spaden i jorden.
Men kommunerna har redan idag möjlighet att ange kortare giltighetstid på detaljplaner än den automatiska tidsbegränsningen på 15 år, så frågan är vad en sådan förändring som bostadsministern tänker sig gör för skillnad.
Finns viljan hos kommunen byggs det. Det intrycket får man av exemplet Sundbyberg utanför Stockholm. Där slog kommunfullmäktige 2012 fast att Sundbyberg skulle växa till 70 000 medborgare fram till 2030. Alla partier stod bakom målet. Stridsyxorna grävdes ner, säger kommunalrådet Mikael T Eriksson (M) i DN.
Sundbyberg ligger alldeles intill Stockholms stad. Där finns en stark efterfrågan på bostäder bland köpstarka kunder och byggbolagen är intresserade.
Det byggs för dem som har råd. Det är egentligen inte där skon klämmer. Problemet är de som inte har pengar: studenter och inte minst de hundratusentals nyanlända invandrarna.
Bostadskostnaden måste sänkas för dem som saknar köpkraft. Uppluckrade regler är en väg som regeringen trots tidigare motvilja gett sig in på. I juni ändrades exempelvis bullerreglerna.
Men även med uppluckrade regler och sänkt standard på boendet så kostar det att bo. Även de som bor enkelt måste kunna betala sin hyra. Därför går det inte att tala om bostadsbristen i Sverige utan att samtidigt tala om jobbpolitiken och försörjningen.
Det är visserligen billigt för staten att låna numera. Men lån ska förr eller senare betalas tillbaka.
Någon större bostadspolitisk fantasi eller handlingskraft är svår att upptäcka hos regeringen. Under tiden förvärras problemen.