Rapport från den svenska slummen - "Swede Hollow", Ola Larsmos senaste roman är ett rejält projekt - vilket är både dess styrka och svaghet. Alla romaner är i något avseende projektartade men här tar Larsmo sig verkligen an ett stycke svenskamerikansk historia. Avsikterna är tydliga: angående de svenska invandrare som haft det värst gapar ännu ett stort hål i historieskrivningen - "Om dem vet vi ingenting annat än att de fanns", menar Larsmo och försöker ge dem röst. Berättelsen utgår från platsen Swede Hollow i Minnesota, ett tidigare slumområde i Saint Pauls nordöstra kvarter där svenska immigranter bosatte sig från cirka 1840. Svenska dalen, kallade svenskarna området och Larsmo har pusslat på plats i staden med hjälp av historiker och arkivarier.
År 2007 står en ung man i dalen och ropar "Förfäder!" Han fortsätter "ni ska veta att jag och Judy får vårt första barn i september". Mannen är en hastigt förekommande karaktär i romanen och förfäderna han önskar meddela de goda nyheterna är familjen Klar: Anna, Gustaf och deras tre barn Elisabeth, Ellen och Carl som kom med skeppet Majestic år 1897 till New York - de är anledningen till att han alls existerar där han gör. Swede Hollow, där han söker anfäderna, är numera ett anonymt parkområde men en gång levde Anna och Gustaf sina liv där.
Familjen Klar är i centrum för skildringen, runt dem finns gestalter som dök upp redan på Majestic: änkan Lundgren, hennes söner och min favorit - den resoluta och pålitliga Inga Norström, hon förstår minsann vad som behövs. Handlingen utspelar sig för det mesta kring förra sekelskiftet men Larsmo rör sig också framåt, 1902, 1920-tal, 1956 och nutid görs det nedslag i. Gustaf Klar arbetar på linjen, till exempel lägger han räls till Duluth - ett hårt jobb i ett hårt liv; svenskarna i Swede Hollow försöker ordna sin tillvaro men död, våld och sjukdom tycks alltid vara redo att göra katastrof av den fattiges öde.
Olika stycken berättas ur olika perspektiv, döttrarna blir stora - Ellen gifter sig till medelklass. Insprängt i texten är även några tidningsartiklar från den tiden, dessa är minst sagt varierade i sina beskrivningar av Swede Hollow. Från inget ställe "där någon av fri vilja skulle leva sitt liv", till att invånarna är lyckliga.
Boken är ordnad i tre kapitel som inleds med strofer ur låtar av Woody Guthrie, U2 och Bruce Springsteen. Springsteen-citatet är hämtat ur låten "American Skin" och lyder: "Cross this bloody river to the other side". Den satans floden - att nå över till andra stranden, det är väl vad som driver varje människa i varje tid? För flyktingen är det nödvändigt att klara sig dit livet överhuvudtaget kan levas. Det som slår an mest hos mig i "Swede Hollow" är hur den som flyr hoppas komma till sin rätt - använda sina talanger. Gustaf är bra med läder, i Sverige har han tillverkat skor, men som nyanländ flykting blir också rimliga ambitioner omöjliga - dömda att dö. Familjen Klar lever ur hand i mun och hänvisas till andras godtycke: de tog sig över men tillvaron på andra sidan blir svår.
Det historiska projektet i Larsmos bok fungerar väl men tyvärr på bekostnad av det litterära. Materialet från Swede Hollow förefaller vara sådant som bättre hade funnit sin form i sakprosa, men som inte kan skrivas som sådan eftersom stoffet inte finns. Karaktärerna och berättelsen blir representanter för något som ska visas, visandet av omständigheter verkar överordnat det konstnärliga. Sagan myllrar inte, är inte blodfylld, strävan efter riktighet (det projektartade) utifrån författarens efterforskningar och föreställningar ger känslan av att familjen Klar och de övriga är domesticerade. Larsmos stil, som skönjes i alla hans böcker, att långsamt veckla ut scenerna och mjukt och respektfullt teckna en värld (som ibland har faktiska förlagor) fungerar sämre här än i Larsmos "Jag vill inte tjäna" från 2009. Känslan blir inte en av vördnad inför romanfigurerna utan författaren framstår som snål - snål i förhållande till läsaren och dem han beskriver.
1956 bränner hälsovårdsmyndigheten ner Swede Hollow och Larsmo låter Ellen Klar betrakta det. Hon har en son och en dotter, mammans svenska bakgrund skrämmer flickan - Ellen tog aldrig med barnen till barndomsplatsen och när flammorna sväljer alltihop är det för sent. Larsmos text blir inte någon stor läsupplevelse men en annan sorts upplevelse: hur vi från vår tid uppfattar andra skeden och hur tidsrymder passerar och påverkar. Om familjen Klar skulle ha stannat i Sverige så skulle deras efterkommande förmodligen ha en större chans till ett gott liv än i USA. För första gången inser jag det och det är paradoxalt: så fort allt förändras! Livet avgörs av slump, tänker Ellen medan lågorna slukar Swede Hollow.