Rätt ska vara lätt - Mårten Melin debuterade 2003 med den illustrerade diktbarnboken "Mera glass i däcken".
Men när han skulle skriva en fortsättning sa förlaget nej. De kunde tänka sig att publicera honom fler gånger, men då fick det bli prosa.
När han några år senare såg en annons om att lättlästförlaget Hegas sökte manus tog han fram och dammade av det. "Jag vet inte om det är lättläst eller inte", skrev han i följebrevet.
2007 kom diktsamlingen "Varm tass i mörkret" ut. Och sedan dess har Mårten Melin etablerat sig som en av lättlästlitteraturens fixstjärnor. Över hälften av hans hittills 55 publicerade barn- och ungdomsböcker är utgivna på lättlästförlag. 2012 nominerades hans diktsamling "Jag är världen" till Augustpriset i barn- och ungdomsklassen, som den första lättlästboken någonsin i prisets historia.
- Det var lite av en seger för lättläst. Det visade att det kan vara konstnärligt trots att det är lättläst, säger Mårten Melin när vi ses i hans lägenhet i Lund där han också har sin skrivarlya.
Mårten Melin sökte sig alltså inte till lättlästlitteraturen av några altruistiska skäl. Det var snarare så att hans stil råkade passa väldigt bra ihop med genren. Han gillar det korta formatet, skriver rakt och kärnfullt och är ointresserad av miljöbeskrivningar.
- Jag låter gärna handlingen dundra igång från första meningen.
Det har slumpat sig så att två av landets få lättlästförlag ligger i Helsingborg. Förutom Hegas finns Nypon förlag, som drivs av Lena Maria Nordstrand (som har en bakgrund på Hegas).
I hallen står flyttkartonger - sedan starten för sex år sedan har förlaget vuxit ur sina lokaler.
Lena Maria Nordstrand berättar om de primära målgrupperna: dyslektiker, människor med koncentrationssvårigheter eller en kognitiv funktionsnedsättning, och nyanlända flyktingar.
- Vi vänder oss till människor från åtta år och uppåt som av någon anledning inte lärde sig läsa när de borde ha lärt sig läsa, säger hon.
I bokhyllorna på redaktionen finns allt från pekböcker till romaner och illustrerade faktaböcker.
När det gäller lättläst är det viktigt med romanserier som kretsar kring samma karaktärer. Mårten Melin har till exempel skrivit sju böcker om Emma och Måns.
- Om en ovillig läsare läser en bok och sedan frågar "Har du fler?" så vill du kunna säga: "Jepp, vi har sjutton till", säger Annette Persson, huvudredaktör.
Innehållet spretar naturligtvis, men det finns några ramar som författarna måste förhålla sig till. Boken får inte vara för tjock, kronologin ska vara obruten, persongalleriet ska inte bara vara litet - karaktärerna bör inte heller ha för likartade namn. Och inget bildspråk.
- Mitt favoritexempel är min gudson, som har dyslexi. En gång sa jag till honom: "Rör dig inte ur fläcken". Han tittade sig omkring: "Var är fläcken?" säger Annette Persson.
Dessutom måste allt stå på raderna. Lättläst kan ses som en inverterad isbergsteknik - här ska större delen av berget resa sig upp över ytan och bara en liten bråkdel lämnas åt läsarens egen tolkning.
Lättlästböcker säljs inte i den fysiska bokhandeln, men går att beställa via nätbokhandlar. Den huvudsakliga marknaden är bibliotek, skola och sfi.
Lena Maria Nordstrand säger att lättläst ibland får kritik från pedagoger och bibliotekarier för att vara torftig. De klagar på det höga tempot och att texterna saknar flera bottnar.
Men Lena Maria Nordstrand menar att böckernas syfte är att vara en inkörsport till litteraturen.
- Det är inte här läsarna ska stanna. Vi är bara en bro och förr eller senare kommer man över till andra sidan, säger hon med en metafor av den typ som är bannlyst i förlagets böcker.
Flera av Nypons medarbetare har personlig erfarenhet av läs- och skrivsvårigheter. Exempelvis har Lena Maria Nordstrands bror och mamma dyslexi. Förlaget startade hon med ambitionen att få fler människor delaktiga i samhället och demokratin - en utmaning som är ännu större nu med anledning av flyktingkrisen.
Människor som flyr till Sverige ska lära sig ett nytt språk. För den som är analfabet redan på sitt modersmål är uppförsbacken ännu brantare. Därför har Vilja, som är Nypons systerförlag och vars utgivning riktar sig mot vuxna, börjat göra bilderböcker för äldre läsare. Det innebär att språket är extremt förenklat medan innehållet kan handla om saker som sex, våld och missbruk.
- En lättläst bok får inte utgöra ett oöverstigligt hinder eftersom åtskilliga av dess tänkta läsare har många misslyckanden bakom sig i form av olästa eller halvlästa böcker. Många böcker marknadsförs som lättläst, men vid en närmare granskning visar de sig vara allt annat än det, säger Monica Reichenberg, professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet, som forskar på vad som gör texter begripliga och elevers lässtrategier.
Frågan om vad som är lättläst är ingalunda ny. Den har stötts och blötts i hundra år. Redan på 1920-talet började amerikanska läsforskare titta på vad som gjorde en text lättläst. Anledningen var att antalet elever från läsovana arbetarhem hade ökat på high school.
I Sverige var 1907 ett viktigt år.
Sveriges folkskollärare hade insett att många barn hade svårt att förstå sina böcker. Därför frågade man Selma Lagerlöf om hon kunde tänka sig att skriva en läsebok i geografi. Hon tvekade först, men åtog sig till slut uppdraget. Resultatet blev "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige".
Det radikala med boken var att Lagerlöf hade förenklat dialogen genom att använda sig av singulara verbformer; hon skrev alltså "Vi gick" istället för "Vi gingo". Kritikerna tyckte att hon förstörde svenska språket, men greppet underlättade barnens inlärning.
1968 utvecklade pedagogen Carl-Hugo Björnson lix (läsbarhetsindex) som främst mäter längden på meningar och ord. Lättlästförlagen anger lix-värde på försättsbladet i sina böcker, men läsbarhetsformler räcker inte för att avgöra om en text är lättläst, säger Monica Reichenberg. Förutom att man ska undvika långa meningar, metaforer, inskjutna bisatser, sammansatta verb och passivformer, har hon funnit två andra viktiga faktorer som hon kallar "kausalitet" och "röst".
- Om man bara följer läsbarhetsformler får man korta meningar radade efter varandra. Det finns inte något "murbruk" som binder samman meningarna och förklarar orsak och verkan. Exempel på murbruk är "därför att", "för att", "eftersom". En text som saknar murbruk ställer krav på förkunskaper från läsaren.
Texten ska helst också gärna ha en personlig berättarröst.
- Man ska tala direkt till läsaren. Som Astrid Lindgren skriver: "Har du hört talas om Emil i Lönneberga. Jaså, inte det. Då ska jag berätta för dig . . . " Man adresserar läsaren för att den ska bli involverad i texten. Men texten får inte ha för mycket "röst". Är författaren övertydlig är risken överhängande att läsaren upplever texten som tjatig. Här gäller det att gå en balansgång: Lagom är bäst.
På 1970-talet ägnade Skolöverstyrelsen mycket energi åt att se över läsbarheten i läroböcker.
Men det var först i början av 1980-talet som lättläst slog igenom på allvar. 1983 startade speciallärarna Siv Aronsson och Gun Hållander det första renodlade lättlästförlaget, Hegas, i Örebro. Böckerna var anpassade till lässvaga skolelever, men "har även visat sig lämpliga för invandrare och läsretarderade vuxna", som grundarna skrev i den allra första katalogen, ett tunt litet häfte som jag bläddrar i på förlaget, som idag har sitt säte i Helsingborg.
Hegas fick en flygande start. Anledningen? Det är förmodligen inte så många som känner till det men Anders Jacobssons tre första "Sune"-böcker gavs ut på Hegas.
Kinn Danielsson, som idag driver förlaget, visar den första utgåvan av "Sagan om Sune". Den har egentligen inte så mycket gemensamt med dagens lättlästa böcker. Marginalerna är inte särskilt breda och raderna är satta ganska t