Rättsligt rätt att hjälpa - Är det tillåtet att av humanitära skäl hjälpa någon till Sverige för att söka asyl här? Frågan har ställts på sin spets då tv-reportern Fredrik Önnevall i tv-programmet "Fosterland" hjälpte den syriske pojken Abed att ta sig in i Sverige - i veckan inleds rättegången mot Önnevall. Men frågan har inget klart och entydigt rättsligt svar.
Enligt EU-direktivet som reglerar hjälp till olaglig inresa vore det möjligt att införa en svensk bestämmelse som uttryckligen tillåter människosmuggling, om syftet med handlandet är att ge humanitärt stöd. Förbudet mot människosmuggling sågs över för tretton år sedan och man beslöt då att inte införa ett sådant undantag. Men, att den som ideellt hjälper någon att komma till Sverige för att söka asyl i normalfallet inte skulle bestraffas hölls för självklart. Redan här finns det anledning att vara betänksam. Om landets lagstiftare utgår från att ett visst agerande ska vara tillåtet är det orimligt att bestraffa landets medborgare som utgår från samma sak.
Men EU-direktivet gör det också möjligt för domstolar att tillämpa ett humanitärt undantag, även om något sådant inte finns i lagstiftningen. Högsta domstolen tog ställning till gränserna för det humanitära undantaget i en dom från 2009. Det fallet handlade om en man som hjälpte sin syster och hennes familj, hemmahörande i Syrien, från Tyskland genom Danmark och via Öresundsbron till Malmö. Högsta domstolen dömde mannen till böter för människosmuggling. Domstolen hänvisade till Dublinförordningens regler om att asylansökan i regel ska prövas i det land i Europa som flyktingen först anlänt till. Enligt domstolen fanns det därför inte tillräckligt starka skäl för mannen att hjälpa sina anhöriga till Sverige.
Men Högsta domstolen fastslog också att det kunde tänkas finnas fall där omständigheterna är sådana att den som hjälpt en flykting att komma till ett annat land i Europa, för att söka asyl, inte ska anses ha begått något brott.
I Önnevalls och hans kollegors fall finns det flera sådana speciella omständigheter som borde kunna leda till straffrihet. Dublinförordningen har idag vittrat samman. Idag överför inga Dublinstater några flyktingar till Grekland, eftersom man bedömer att asylsökande riskerar att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling där. Att söka asyl i Grekland betraktas alltså inte längre som ett verkligt och värdigt alternativ. Det är dessutom så att Dublinförordningen i regel inte tillämpas på ensamkommande barn. Det betyder att asylansökningar från ensamkommande barn ska prövas i det land barnet befinner sig. Att principen om barnets bästa ska beaktas vid asylprövningarna gäller enligt såväl internationella som nationella relevanta regelverk.
I förundersökningen berättar pojken, som uppger att han vid tiden för flykten var fjorton år, hur han träffade Önnevall och hans kollegor i Aten. Pojken bodde då med några unga män som han träffat i fängelset, där han hade suttit fängslad i en månad eftersom han saknade giltiga papper. Han ville komma till sina släktingar i Sverige och bad det svenska reportageteamet att ta med honom dit. Pojkens enda alternativ var att följa med en flyktingsmugglare till en plats där han förväntades hoppa ner på ett rullande lastbilsflak.
Det vore alldeles orimligt att bestraffa den som i detta läge väljer att hjälpa ett ensamt barn.