Regeringen tar en kalkylerad risk - Magdalena Andersson lånar pengar trots att det är högkonjunktur. Regeringen tar en ekonomisk-politisk risk, för att slippa ställa flyktingmottagande mot nedskärningar eller skattehöjningar.
Den sörmländska sensommaren är bländande när regeringen träffas på Harpsund för de årliga överläggningarna inför höstens budget.
Och finansminister Magdalena Anderssons beskrivning av tillståndet i den svenska ekonomin är nästan lika vacker som omgivningarna.
"Jag kommer att kunna presentera positiva prognoser både vad gäller finanser och sysselsättning" sa Andersson, innan hon sköt iväg ett power point-fyrverkeri med diagram över den ekonomiska utvecklingen i Sverige och omvärlden.
Statsminister Stefan Löfven brukar oroa sig över att många svenskar känner oro, trots den goda ekonomiska utvecklingen. Och att så många svenskar anser att utvecklingen går åt fel håll.
Och om inte svenskarna snabbt blir mer optimistiska, så kommer skillnaden mellan regeringens och medborgarnas verklighetsuppfattning nu att bli ännu större.
För i den röda stugan intill Harpsund beskriver Magdalena Andersson utvecklingen i mycket ljusa färger. Utvecklingen på arbetsmarknaden är starkare än väntat och tillväxten är högre än i många jämförbara länder.
De offentliga finanserna ser nu ut att utvecklas bättre, än i prognoserna i våras.
Magdalena Andersson berättar att regeringen tänker spendera 24 miljarder kronor på reformer i höstens budget för 2017.
Tio av dem är redan intecknade för ökade statsbidrag till kommunerna - alltså pengar som ska gå till att stärka den kommunala välfärden, med särskild inriktning på kommuner som tagit emot många flyktingar.
14 miljarder återstår, och Anderssons prioriteringslista inför budgeten ser då ut om följer: Satsningar på fler jobb, på fler klimatsatsningar, på flyktingmottagande och integration och på ökad trygghet.
Det sista handlar med all sannolikhet om att ökade resurser till polisen ska minska något av svenskarnas oro - som i alla fall Stefan Löfven ofta kopplar ihop med kriminalitet.
En del av det här utrymmet för reformer beror på att vissa förväntade kostnader sjunker drastiskt, framför allt flyktingmottagandet där antalet asylsökande i år ser ut att stanna runt 30 000. Vilket kan jämföras med 160 000 under 2015.
Sänkta migrationskostnader på 10 miljarder kronor, jämfört med prognosen i våras, är den största posten på plussidan när regeringen summerar. Men man kan också sänka utgiftsprognosen för sjukfrånvaron, vilket är ett viktigt trendbrott.
Dessutom ska skatterna höjas med ungefär fem miljarder kronor nästa år.
De här pengarna läggs ihop för att betala reformerna - men de räcker inte till allt utan drygt tio miljarder är vad man brukar kalla ofinansierade reformer. Det innebär att regeringen måste låna pengar. Och de offentliga finanserna kommer att gå med underskott under hela mandatperioden.
Vilket är kopplat till kostnaderna för det stora antalet asylsökande förra året.
Det är en sak att oppositionen nu larmar om ansvarslösa utgiftsökningar. Det är ju oppositionens uppdrag att kritisera regeringen.
Det har större tyngd när regeringens egna expertmyndigheter formulerar kritiken. Och Konjunkturinstitutet (KI) uppmanar nu regeringen att strama åt under högkonjunkturen, för att rusta ekonomin för sämre tider.
Det är också en ganska konventionell ekonomisk-politisk teori. Men om regeringen skulle följa den regeln just nu så skulle man tvingas att vidta åtgärder som lätt blir impopulära - antingen besparingar eller höjda skatter.
Och att föreslå försämringar, för att betala för flyktingmottagande, är ingen attraktiv politisk strategi för regeringen.
Flyktingvågen och högkonjunkturen kom till Sverige ungefär samtidig. Det har stora fördelar, men blev svårt att hantera enligt den finanspolitiska regelboken. Det är orsaken till att regeringen nu tar en ekonomisk-politisk risk.