Rohingyer i Sverige följer släktingars flykt - Det är bara någon månad sedan han själv var där, i det överfulla lägret i Cox's Bazar i östra Bangladesh. Då sökte han bland skjul och tält i det leriga området efter släktingar till honom själv och hustrun Zubaida Rahaman. Flera fanns där - farbröder, mostrar, kusiner och andra som flytt de burmesiska säkerhetsstyrkornas nedslag i hembyarna i delstaten Rakhine i Burma.
Andra kom inte så långt. På det prydliga soffbordet i vardagsrummet i Sollentuna läggs utskrivna bilder i plastfickor. En visar två små barn, ihjälskurna med blodiga rispor runt halsarna.
- Min frus kusins barnbarn. De slaktades hemma, säger Abul Kalam och rösten bryts.
Zubaida Rahaman tittar åt ett annat håll. Lite senare berättar hon om sömnlösa nätter och den sorg som har präglat hösten, något som även har påverkat parets två söner. En teckning som åttaårige Hassaan Kalam har gjort visar en liten men fullsatt båt med texten rohingya ute på vatten. På den ena sidan land står vad som ser ut att vara en militär och riktar sitt vapen mot båten.
- Vi försöker att inte prata med barnen i detalj om det som sker, men de hör en del från nyheterna och från skolan, berättar hon.
- I stället betonar vi det fantastiska i att vi bor i Sverige, att de får gå i skolan och kan bli författare och fotbollsspelare som de vill, fyller maken i.
Abul Kalam, som till vardags arbetar på ett äldreboende och som tolk, har besökt flyktinglägren i Bangladesh två gånger under hösten. Som ordförande i föreningen The Swedish Rohingya Association försöker han att lyfta frågan om det han sedan en tid benämner som folkmord, bland annat genom seminarier och kontakter med utrikesdepartementet och riksdagen.
Situationen i flyktinglägren, dit över 600 000 rohingyer har flytt sedan i augusti, beskriver han som fruktansvärd.
- Det finns inget annat är ris och bönor att äta, vattnet är smutsigt och det finns ingen sanitet.
Han lägger till att Bangladesh inte vill ha rohingyerna där och därför var snabba med att skriva under ett avtal med Burma om återvändande med stöd av FN:s flyktingorgan UNHCR. Men rädslan för att resa tillbaka till Rakhine är stor, särskilt hos barnen.
- Vissa vägrar att återvända, men de inser samtidigt att deras hälsa bryts ner om de stannar i lägren. Andra, främst de äldre, vill hellre dö hemma i Burma, säger han tyst.
- Vi är som djur. Hur länge ska man behöva leva utan basala mänskliga rättigheter?
Kalam växte själv upp i en by i Rakhine, innan han som tonåring flydde via Indien, Pakistan och Iran och slutligen tog sig till Sverige 2002. Han ser paralleller mellan situationen då och nu och frågar med frustration varför inte FN - eller någon alls - agerar. Den senaste våldsvågen inleddes i bland annat hans frus hemby Shilkhadi i slutet av augusti.
Den burmesiska militären hävdade då som nu att man har genomfört insatser mot "extremterrorister". Enligt dem är det lokala gerillagrupper, som bland annat attackerat polisposteringar, som bär skulden till våldet. Fredspristagaren Aung San Suu Kyi, som nu är Burmas ledare, har fått stark kritik för att hon inte har agerat mot och fördömt våldsamheterna.
Abul Kalam understryker att buddhister och muslimer kan leva sida vid sida, så var det under hans uppväxt. Att förklara de övergrepp som rohingyer nu utsätts för är svårt.
- Det handlar både om religion och om land, de som styr är rädda för att vi ska ta över hela Rakhine och att Burma på sikt ska bli muslimskt, säger han.