Så fortsätter de borgerliga efter Centerns svek - Har Alliansen spruckit? Missnöjet är påtagligt bland de borgerliga partiledarna efter att Centerpartiet gått över mittlinjen och i stället tänker rösta med den rödgröna regeringen. Statsminister Stefan Löfven prisas samtidigt av socialdemokratiska anhängare för sin förslagenhet - med ett enda välriktat slag splittrar han borgerligheten.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Riktigt så enkelt är det dock inte att söndra och härska. Det borde inte minst borgerligheten veta. Den 3 mars 2011 slöt Alliansregeringen en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet. Den skulle underlätta arbetskraftsinvandring, men innebar också att individer som fått avslag på asylansökan och olovligen stannade i landet skulle få tillgång till välfärdssystemen. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt hade inte enbart altruistiska skäl. Syftet var också att splittra det rödgröna blocket. Socialdemokraterna var inte ens inbjudna.
Splittringen blev inte större än att Miljöpartiet tre år senare kunde bilda regering med Socialdemokraterna, understödda av Vänsterpartiet.
Den långsiktiga effekten av söndringstaktiken blev huvudsakligen att det mest extrema partiet i riksdagen fick förödande inflytande över invandringspolitiken.
På samma sätt lär det gå även den här gången. Stefan Löfven ser nöjd ut nu, med sin räv bakom örat, men han kommer att ändra ansiktsuttryck när den kryper ner i hans egna byxor.
Alliansen går till val utan överenskommelse om migrationen. Det är en svår belastning. Åtskilliga borgerliga väljare kommer att tveka inför ett regeringsalternativ där Centern står för invandringspolitiken. Men som Åsa Romsons tårar har visat går det att regera även när den styrande koalitionen innehåller diametralt motsatta ståndpunkter. MP har gång på gång gått i polemik med den egna regeringspolitiken, utan att samarbetet har fallit. De rödgröna har upprepat tricket så många gånger att det slutat att vara en konst och övergått till ett hantverk.
Även inom borgerligheten finns exempel på svåra motsättningar som hanterats politiskt, för bara ett knappt decennium sedan. Kristdemokraterna fick tugga i sig könsneutrala äktenskap som infördes under Alliansen. Centern hade i decennier målat in sig i ett hörn i kärnkraftsfrågan - men Alliansen lyckades ändå nå en uppgörelse.
Det finns en stark värdegemenskap i det borgerliga blocket, precis som det finns en grundläggande samsyn i det rödgröna.
Det kan förstås hända att ett parti byter sida. I Norge har nyligen just Senterpartiet gått från högersidan till att liera sig med vänstern. Men det är ärligt talat svårt att se svenska C göra samma resa. Skillnaderna i den helt grundläggande synen på ekonomi, för att bara ta ett exempel, är milsvida mellan C och S.
Utgången i valet 2018 är på ett sätt i det närmaste given. Stefan Löfven kommer att tvingas bort. Det beror på den nyligen ändrade grundlagen, som gör att sittande statsminister inte får ha en riksdagsmajoritet emot sig i förtroendeomröstningen direkt efter valet. Det krävs ett jordskred i opinionen för att det inte ska ske.
Därefter ska det bildas ny regering. Då kommer det med största sannolikhet att vara de två gamla vanliga blocken som konkurrerar.
Alliansens trovärdighet kommer förstås att vara rejält söndertrasad på grund av C-sveket. Och Sverigedemokraterna lär knappast ge passivt stöd åt en regering där C har något som helst inflytande över migrationspolitiken.
Alliansen kommer näppeligen att upplevas som ett helgjutet regeringsalternativ. Men den har inte spruckit.