Så tar Alliansen makten

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Så tar Alliansen makten - På onsdag förväntas de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna vara räknade. I nuläget har de rödgröna 40,6 procent mot 40,3 procent för Alliansen.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Om vi räknar med att ungefär samma andel av de röstberättigade utlandssvenskarna som i förra valet röstar, och att de röstar på samma sätt som då, skulle slutresultatet bli 40,6 för de rödgröna och 40,4 procent för Alliansen. Men om valdeltagandet är högt bland utlandssvenskarna, och om allianspartierna presterar något bättre än sist, kan det också bli helt jämnt. Ovanstående bygger emellertid på att inga andra faktorer förändrar resultatet i slutomröstningen.

"Att i det här läget låsa fast sig i positioner är inte bra för Sverige", sade Stefan Löfven på valnatten, varefter han låste sin egen position: "det finns inga krav som säger att jag ska avgå". Men enligt Grundlagsutredningen bör det "förutsättas att en regering efter ett valresultat som lett till oklarhet om regeringens stöd i riksdagen väljer att avgå" (SOU 2008:125).

Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val någonsin. Inte ens en tredjedel av väljarna har röstat för den sittande regeringen. Det andra regeringspartiet, Miljöpartiet, var en hårsmån från att åka ur riksdagen. Trots detta framhärdar Stefan Löfvens regering och sitter kvar.

Det finns psykologi i detta. Ett taktiskt spel pågår. Socialdemokraterna har en lång tradition av maktspel, och brukar så snart de anar fara för den egna positionen använda brösttoner på temat att ta ansvar för landet, inte förorsaka kaos eller oordning. Sådant måste tas för vad det är; maktens intresse att bevara sin position.

Budskapen från Sveavägen under måndagen var därför förväntade: "Jag tror inte att svenska folket vill ha mer osäkerhet", sade Morgan Johansson och kallade situationen för ett "unikt tillfälle att bryta blockpolitiken" och att partiet var "redo att regera blocköverskridande". Det ska förstås som att S är berett att bilda regering med C och L, alternativt regera vidare med fortsatt passivt stöd från SD och Alliansen. Längre än så bör ingen förväntas tro att det socialdemokratiska ädelmodet räcker.

Nu riktar hela vänsterblocket därför sin fulla energi mot att försöka avskräcka Annie Lööf och Jan Björklund att genomdriva sitt främsta vallöfte: att byta ut Stefan Löfven och föra landet i en borgerlig riktning. Ett löfte som Alliansen under den gångna mandatperioden inte höll. I stället för att tillsammans med SD avsätta regeringen, valde man med start i decemberöverenskommelsen att tillsammans med SD låta de rödgröna regera på. Alla fyra partiledare har klart och tydligt deklarerat att en sådan mandatperiod inte kommer att upprepas.

Och nu tycks plötsligt Vänsterpartiet av röster som stöder sittande regering anses vara självklart regeringsunderlag. Det är ett parti som i fråga efter fråga tar en ytterkantsposition. Vänsterpartiet kräver att Sverige lämnar EU, att det finanspolitiska ramverket slopas, och har under mandatperioden sagt nej till den migrationspolitiska, försvarspolitiska och energipolitiska överenskommelsen, samt överenskommelserna om åtgärder mot terrorism och export av krigsmateriel. Om Stefan Löfven är beredd att ta in Vänsterpartiet i regeringsställning för att behålla makten, hade det sannerligen varit en konsumentupplysning som väljarna förtjänat att få före valet.

Så hur ser förutsättningarna ut för en alliansregering? En känd utgångspunkt är att den inte ska förhandla med Sverigedemokraterna. Det har Liberalerna och Centerpartiet haft som villkor hela valrörelsen - och det har även Moderaterna sagt. Samtidigt skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar emot den. Alternativet, att Socialdemokraterna eller de andra vänsterpartierna stöttar en borgerlig regering, är mot bakgrund av det ovan nämnda mindre sannolikt.

En alliansregering måste således i sin första regeringsförklaring ha en politik som är så attraktiv för SD att det vore ett svek mot SD-väljare att rösta emot. SD är ett enfrågeparti; en begränsning av invandring överskuggar allt. Men C (och i någon mån KD) har gått till val på bibehållna möjligheter till uppehållstillstånd för ömmande fall. Går detta överhuvudtaget att kombinera?

En hypotetisk lösning skulle kunna ligga i en tillfällig uppgörelse, i väntan på en bred parlamentarisk uppgörelse om framtidens invandringspolitik. En sådan vore för övrigt en signal att politikerna gemensamt tar ansvar för att minska polariseringen. Det skulle dessutom pröva Sverigedemokraternas påstådda vilja att ta ansvar.

Under den akuta flyktingkrisen föreslog M en "flyktingpaus". En sådan skulle SD ha svårt att tacka nej till utan att tappa ansiktet. En tillfällig paus skulle kunna inträda 2019, men kombineras med goda möjligheter till familjeåterförening för dem som redan är här. Ett slags amnesti nu, av det slag som Centerpartiet har känd svaghet för, men en nollvision i flyktingpolitiken tills en blocköverskridande uppgörelse har nåtts.

Det skulle förstås få Socialdemokraterna med stödpartier att tala om att helvetets portar öppnats i svensk politik. Men varken S, MP eller V skulle med hedern i behåll kunna undandra sig ansvaret som en parlamentarisk utredning skulle utgöra. Och den stora åtstramningen av den svenska flyktingpolitiken skedde trots allt under en rödgrön regering.

Låter det cyniskt? Vilken regeringslösning som än blir resultatet av detta val kommer den att innebära ett ansenligt mått både taktik och krass realism. Det viktiga för att bibehålla väljarnas förtroende för det politiska systemet är att redogörelsen av avvägningarna blir transparent.

Om landet ska få en regering måste låsta positioner öppnas. Det gäller också synen på processen. Regeringspartierna och Vänsterpartiet försöker utmåla alla alternativ till fortsatt rödgrönt styre som kaos och ledarlöst tillstånd. Det är en bluff. Sverige faller inte ihop för att Löfven inte får carte blanche att fortsätta regera. Expeditionsministärer finns i regelverket i den händelse regeringsbildandet drar ut på tiden.

Det är just för situationer som nu vi har en konstitution som ska leda politikerna rätt. Faller en regering har talmannen ytterligare tre försök på sig att presentera ett regeringsalternativ som får stöd av riksdagen. Först därefter måste extra val utlysas. När läget är låst: varför inte prova att spela efter regelboken? De instrument som vår riksdagsordning och regeringsform har är till för att användas.

SvD 11 september 2018

Källa - 2018-09-10 20:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+