Samisk konst gör succé på Documenta - Årets Documenta i Kassel är ingen självklar framgång. Men visst finns det verk som sticker ut. I SvD:s tredje rapport fångas Anna Nittve av Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa textilverk om samernas historia.
För att vara uppriktig så har jag svårt att bli riktigt entusiastisk när jag rör mig mellan alla utställningar, performances och filmer i Kassels Documenta. 160 konstnärer från hela världen har bidragit. I alltför många verk ligger tyngdpunkten på det politiska budskapet, medan den konstnärliga formen fått komma i andra hand. För att orka tränga in i alla skildringar av historiska och pågående konflikter och övergrepp behöver jag en innovativ, konstnärlig inramning. Denna saknas dessvärre ofta.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Men så finns där förstås strålande undantag. Ett av de allra intressantaste verken har gjorts av den enda svenska konstnären Britta Marakatt-Labba. I ett 24 meter långt, men bara 40 cm högt verk berättar hon om samernas historia. Hon gör det med hjälp av broderi, textiltryck och applikationer. Den dramatiska och engagerande skildringen har både ett starkt konstnärligt uttryck och ett viktigt budskap.
Bildspråket är på en gång jordnära och poetiskt, traditionellt och samtida. Berättelsen böljar fram och tillbaka i tiden och blandar myter och vardag. Britta Marakatt-Labba knyter an till den samiska kulturens urmödrar och vikten av att inte ta mer från naturen än vi verkligen behöver. Det är uppenbart att hon är en konstnär som inte har fått den uppmärksamhet som hon borde i Sverige. På Documenta har hennes verk en framträdande plats och väckte stort intresse under pressdagarna.
Intill Britta Marakatt-Labba i Documenta-Halle hittar jag ytterligare tre konstnärer som har lyckats förena ett angeläget budskap med en stark konstnärlig form. Genom att plantera växter som används för att framställa indigo i krukor och låta vackert blå tygstycken sväva över dem i en stor installation, lyfter Aboubakar Fofana från Mali fram hur människor under århundraden har utnyttjats för att framställa den blå färgen.
El Hadji Sy från Dakar är konstnär och aktivist. Till Documenta har han gjort en serie målningar som berättar om konflikten mellan befolkningen i Senegals inland och kustland. Till sin form kan de påminna om bilder som man skulle kunna köpa i en turistbod i någon kustby. Detta intryck förstärks av att han har sytt fast rep i dukarna för att markera vissa linjer. Men de stora gesterna, dramatiken, melankolin och den djupa smärtan gör dessa målningar till något alldeles extra.
Mexikanske Guillermo Galindo har funnit fartygsvrak på Lesbos. Stora bitar av skroven hänger från taket, delvis ombyggda till musikinstrument. Strängarna och slagverken minner om den resa migranterna gav sig ut på. Det är både övertydligt och provocerande. Man skulle kunna argumentera för att det är direkt omoraliskt att göra konst av dessa rester från flyktingkatastrofen. Men om man börjat skönja tendenser hos sig själv att filtrera nyhetsintaget så är det välgörande, om än riktigt jobbigt, att möta dessa verk.
För ett femtontal år sedan flydde Hiwa K från Irak till Tyskland. På fartyget mellan Grekland och Italien låg han gömd i avloppsrör. På Documenta använder han samma typ av rör för att blicka framåt. 20 rör som har knappt kryputrymme ligger staplade utomhus. Dessa har inretts till bostäder av elever som studerar produktdesign. Verket pekar på nya sätt att tänka kring boende, men det påminner också om ett tittskåp. Det är svårt att sluta försöka kika in i rören.
Vi har tidigare kunnat läsa i SvD om att Documenta 14 visas i både Kassel och Aten. Många konstnärer har velat länka samman de två städerna. Man har som indiske Nikhil Chopra färdats långsamt mellan städerna och tillsammans med lokala konstnärer låtit en teckning växa fram på det medhavda tältets väggar. Eller så har man som den i Nigeria födda Otobong Nkanga tillverkat svart tvål i Aten, med ingredienser från Mellanöstern, Västafrika och Sydeuropa, för att sälja denna på gatorna i Kassel. Den mest subtila sammanlänkningen av städerna står Sokol Beqiri från Kosovo för. Han har ympat ett träd i Aten med grenar från en av de ekar som Joseph Beuys planterade i Kassel 1982. Arbetet har dokumenterats på video och först om några år lär det visa sig om föreningen har lyckats.