Sista valet med gänget. - I juni 2011 kände mer än varannan svensk stort förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Något att minnas nu när Reinfeldt hånas för sitt tal om öppna hjärtan, då Novus senaste förtroenderankning toppades av Ebba Busch Thor (KD) med bara 33 procent - och då alliansen fyller 15 år.
Eller hade fyllt om den hade funnits.
Det är inte utan att det går att bli nostalgisk vid minnet av de fyra borgerliga partiernas bygge som gick ut på att alla skulle vinna på det. Och ha roligt under tiden. Den 30 augusti 2004 presenterade Reinfeldt, Lars Leijonborg (L), Maud Olofsson (C) och Göran Hägglund (KD) alliansen - och planterade varsin tall hemma hos Centerledaren. I en tid som präglades av liberala värderingar.
Träden har klarat sig bättre än det politiska projektet.
Alliansen handlade om att sammanhållning gick före sakpolitiska skillnader. Partierna var lojala mot varandra, det allt överskuggande målet var att bryta ett till synes evigt S-styre. De fyra partiledarna åkte tåg ihop. De åt tårta. De skojade. Trosvissa alliansunga klädde sig orange och viftade med ballonger. Optimismen och framtidstron gick nästan att ta på.
Det känns som väldigt länge sedan.
Då Reinfeldt stod på topp kände både sympatisörer och politiska motståndare förtroende för honom, konstaterar Torbjörn Sjöström, VD för opinionsinstitutet Novus. Idag känner väljarna förtroende bara för partiledare de tycker om.
Det illustrerar också den tilltagande polariseringen inom politiken.
I det här klimatet pekades politiskt finger efter veckans mord i Malmö innan det ens stod klart vad som egentligen hänt. I det här klimatet frodas talet om "systemkollaps" - när det stora flertalet av väljarna i själva verket har det ganska bra, konstaterar Sjöström. Men de som har det dåligt får stor medieuppmärksamhet, så många tror att de få är mycket fler än de är. I det här klimatet är det vanligare att heja på "sin" ledare och kritisera motståndarna än att fokusera på sakfrågorna.
Ryggmärgsreflexen är att hissa sitt lag och dissa de andra. Medvetet missförstå. Surmulet och njuggt.
Den bristande tilliten är olycklig för hela samhällsutvecklingen.
Tre av fyra väljare tror att politikerna är mer intresserade av makten än av att lösa de politiska problemen, fyra av fem ser politikerna som allt mer avskärmade från väljarna, allt enligt Novus. Här har politikerna att göra.
Men också väljarna har ett ansvar för att inte svälja falska nyheter om hur illasinnade krafter tar över vårt land; det som nätgranskaren Jack Werner så fint fångar i sin boktitel Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.
I Novus förtroendemätning från slutet av juni låg Ulf Kristersson (M) på 29 procent, Annie Lööf (C) - som var uppe över 40 procent före valet men fortfarande betalar för regeringsbildningen - fick 23 procent och Nyamko Sabuni (L) gick in på 21 procent. Ebba Busch Thor toppade alltså listan, men bara var tredje väljare kände förtroende för henne.
När tilltron krackelerar påverkas också utfallet, de politiska reformerna uteblir, det som ska göra livet bättre blir inte av. Lågt förtroende för partiledaren innebär lågt förtroende för politiken och leder till lågt väljarstöd, menar Sjöström. Så blir en partiledare ett flöte eller ett sänke.
Reinfeldt var ett flöte för hela alliansen, som därför också kunde driva sina frågor. Synd att de till slut mest bara gällde ytterligare jobbskatteavdrag, synd att kreativiteten sinade.
Det är alltså femton år sedan alliansen presenterades. En smart tanke, allmänborgerliga väljare skulle känna sig hemma utan att behöva ringa in exakt rätt parti. Helheten skulle bli mer än summan av delarna. S-styret skulle brytas. Det fanns en social beställning och det blev en succé, 178 mandat i valet 2006.
Efter en intensiv period med väldigt många reformer lyckades de fyra partierna ta makten ännu en mandatperiod, sedan var det stopp. Väljarstödet räckte inte. Efter valet 2018 sprack alliansen.
Sprängkilen stavas SD. De två liberala partierna C och L vägrar ge de illiberala nationalisterna inflytande över politiken medan M och KD tycks beredda att dagtinga för makten.
M är också på glid i konservativ riktning, vilket veckans migrationsutspel illustrerar. Kvoter före rätten att söka asyl. Medan alliansen ledd av de - liberala - nya Moderaterna 2011 kunde göra upp med Miljöpartiet om migrationen.
Också det känns som väldigt länge sedan.
Om tre år är det val. Utan alliansen, som det ser ut nu. För nya partiledare har tagit över. Tiden är en annan. Världen har förändrats. Det liberala klimat alliansen föddes i är borta. Det konservativa block som SD-ledaren Jimmie Åkesson drömmer om blir tydligare. Samtalstonen surare.
Mycket hänger förstås på hur regeringssamarbetet fortlöper. I veckan upprepade Nyamko Sabuni (Aktuellt 27/8) att L kommer att respektera 73-punktsöverenskommelsen, utvärdera samarbetet inför valet och efter valet ansluta till det alternativ där partiet får störst genomslag för sin politik.
Hon kunde ha lagt till att gott humör också gör nytta; tårta, tåg, tallar - och tunnan alliansledarna inte badade i den gången.