Situationen blir allt värre för hbtq flyktingar - Låt oss inte bara tala om kärlek. Låt oss tala om möjligheten att överhuvudtaget få existera. Om hotbilder. Om de som skulle ha gått i varenda Pride-parad om de fått chansen att stanna i det här landet. Om skillnaden mellan stolthet och fördom.
Fördomar - som vem som anses vara en trovärdig hbtq-person. I förra veckan släppte Newcomers youth - ett projekt inom RFSL ungdom som riktar sig till nyanlända hbtq-personer mellan 15 och 25 år - en rapport där de intervjuat offentliga biträden om asylprocessen för målgruppen. Det är skrämmande siffror på rättsosäkerhet. Endast fyra av tio anser att det finns tillgång till tolkar som behärskar hbtq-relaterade begrepp. I vissa fall handlar det om brist på kunskap, i andra om en ovilja att återberätta sådant som upplevs som intimt och genant. Sju av tio offentliga biträden anser att Migrationsverket har otillräcklig kunskap om barn och ungdomar i asylprocessen.
På Malmö pride håller Asylrättsstudenterna en föreläsning under måndagen om hbtq-personer på flykt.
- Om ni var tvungna att fly imorgon, vad skulle ni ta med er? frågar de publiken retoriskt.
Mobil, svarar någon, eller ID-handlingar. Kontanter kanske. Ingen svarar: jag skulle ta med mig bevisning som styrker mitt asylärende i det land jag flyr till.
För hbtq-flyktingar handlar utredningarna till stor del om att göra sig trovärdig.
Här finns en rad hinder, förutom tolkarna. Psykisk ohälsa är ett - många är så traumatiserade att de förträngt stora delar av sin berättelse. Dessutom är det vanligt att hbtq-personer förtryckts av statliga institutioner i sitt hemland, vilket gör att de inte litar på svenska myndigheter.
Men det största problemet med utredningarna är att de utgår från stereotyper.
Asylrättsstudenterna pekar på två motsägelsefulla bilder som kommer fram i Migrationsverkets protokoll.
En hbtq-person bör å ena sidan ha en fast identitet, där sexualiteten, könsuttrycket eller identiteten är medfödd. Handläggaren söker efter en sanning, ett sätt att definiera vad personen är, inte vad den blivit. Å andra sidan fastställs identiteten genom att påvisa en inre resa, där den asylsökande förväntas presentera en stereotyp bild av hur den kommit ut, känt skam, ifrågasatt sig själv och istället önskat att den tillhörde normen. Fördomar, helt enkelt.
Nu har situationendessutom förvärrats. Sverige har gått från permanenta till temporära uppehållstillstånd som norm. De hbtq-personer som fruktar förföljelse i sitt hemland har mindre anledning att berätta om sina asylskäl om de vet att de bara får stanna i Sverige i 13 månader. Det vill säga, om de ens kommer in i landet.
Det finns de som ändå lyckas ta sig hit, trots alla hinder som Sverige satt upp för att förvägra människor den grundläggande mänskliga rättigheten att söka asyl. Det finns de som tar sig hela vägen till Pride-paraden.
I lördags stormades tåget av nazister som bland annat attackerade en afghansk tjej. Hon gick i tåget under parollen "Marching for those who can’t".
"Ja, det finns lgtbq-afghaner, och jag är en stolt allierad", skrev hon efteråt på sin Facebooksida.
En påminnelse om att Pride-paraden är otillräcklig för oss som på riktigt vill skapa allianser. Om att vi måste marschera för de som inte kan, varje dag.