Småstadshelvetets oblyga rasism och klassmotsättningar

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Småstadshelvetets oblyga rasism och klassmotsättningar - "Jag tror att vi underskattar de krafter som får oss att drömma", säger Harry Schein i Maud Nycanders dokumentär "Citizen Schein". Vi har då fått följa den judiske pojken från Wien längs hans enastående karriärsresa från fjortonårigt flyktingbarn, till den absoluta gräddan av svensk kulturelit. Schein hade verkligen drömkraften i sig, och han hade också gåvan att göra något positivt av den.

Jag kommer att tänka på citatet när jag läser musikern och vissångaren Gunnar Källströms fina romandebut "Säg att du älskar mig tre gånger", som handlar om Ragnar som växer upp med en valiumberoende mor, en sjuk far och tre sadistiska storebröder i en liten svensk småstad. Ragnar har också drömkraften i sig, men hos honom gestaltar den sig på ett helt annat sätt.

Familjen, som bor i det fina villakvarteret, har av oklar anledning det gott ställt trots att ingen tycks arbeta. Det är sent sjuttiotal och Ragnar borde vara på väg in i puberteten, men han tycks ha fastnat någonstans på vägen. Hårlös och med världens minsta snopp blir han konstant mobbad i skolan, samtidigt som hemmet bjuder på storebrorspennalism så fort de vuxna är frånvarande.

Vilket de är nästan hela tiden.

Det är våld och mera våld vart Ragnar än vänder sig och de enda trygga stunderna är när föräldrarna krisar eller ligger på sjukhus, för då skickas han bort till mormor som underhåller med bygdehistorier om småländska torparsläkten.

Medan Harry Scheins drömmar tog sig formen av en närmast kallhamrad karriärism som förmodligen skyddade mot hans övergivenhetskänslor, så leder fantasikraften istället in Ragnar i en påhittad drömvärld. Han kallar den Fatuva, och den är till en början varm och välkomnande, men förvandlas efterhand till något otäckt och kusligt som inte går att skilja från verkligheten. Varken Ragnar eller läsaren vet längre vad som är på riktigt, och romantexten påminner om när någon glider in i en psykos.

Gunnar Källström har en fin känsla för tidens stämningar, och det är lätt att som generationskamrat känna igen parkbänksfyllona som sitter och skrålar nere i centrum och de fegt passiva lärarna som aldrig vågar agera mot den öppna mobbingen, ja, överlag känner man igen det svenska småstadshelvetet med sin oblyga rasism och sina öppna klassmotsättningar. Det är också kusligt att följa med på den oväntade resan in i Fatuva, precis som det är fint att få se lite av Ragnars småländska torparsläkt och den folklore som omger mormor och morfars generation. Men det räcker ändå inte fullt ut för att skapa en fullgången roman.

"Säg att du älskar mig, tre gånger" är en bok som tillkommit under en längre tids febersjukdom, och möjligen är det febertillståndet som fått bokens tre delar att kännas lite improviserade. Jag saknar en tydlig berättarstruktur och kanske också en klarare vision av vad som ska gestaltas. Som det är nu känns det som om uppväxtskildringen har saxats ihop av en rad skilda anekdoter, och ett insjuknande i en psykisk sjukdom som kanske är lite för oredigerat för att fungera litterärt?

Jag tycker Källström har en bra känsla för berättande och för ordens valörer, och jag tror att han skulle behöva en engagerad förläggare att jobba med för att få styr på sina ovanliga och visionära idéer. Fantasins kraft är stark - men den är också svår att tygla.

Källa - 2017-03-27 10:00

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+