Socialsekreteraren Man räcker inte till - Barnen drabbas hårdast av socialtjänstens kris.
Efter fem år som socialsekreterare har David Hellberg tröttnat.
- Det är för påfrestande, med stressen i arbetet och den känslomässiga skulden att man inte räcker till.
David Hellberg, socialsekreterare i Rinkeby-Kista i norra Stockholm, har arbetat i mottagningsgruppen - den enhet som tar emot orosanmälningar gällande barn och unga.
En stor del av arbetsdagen slukas av administration, något som många socialsekreterare uttryckt frustration över.
- Varje dag känner jag så. De ärenden som inte är lika akuta blir ofta bortprioriterade, de får ligga och vänta. Under tiden riskerar barnens problematik att förändras, säger David Hellberg.
Under hösten har hälften av hans kolleger varit inhyrda socionomer. Det är en vanlig åtgärd i många kommuner som brottas med personalbrist. De hyr in tidigare anställda som gått till privata sektorn där de erbjuds 5000-10000 kronor mer i lön.
Nyligen tog David Hellberg ett fackligt uppdrag i Akademikerförbundet SSR och han är inte längre kvar i mottagningsgruppen i Rinkeby-Tensta.
Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR, menar att socialtjänstens kris är en statusfråga. Att samhällets mest utsatta inte prioriteras.
Heike Erkers anser att lokala politiker bär huvudansvaret för varje barn som inte får hjälp i tid.
- Jag tror att man diskuterar mer om man ska bygga en hockeyarena eller inte i en kommun än hur arbetssituationen på socialkontoret är.
Socialtjänstens kris kopplas ofta till den stora mängd ensamkommande som sökte asyl i Sverige under 2015. Enligt forskaren Wanja Astvik ligger roten till problemen längre tillbaka i tiden.
-Det handlar om successiva och komplexa förändringar från mitten av 80-talet och framåt, säger Astvik som är docent i psykologi vid Stockholms universitet och Mälardalens högskola.
- Däremot tror jag att flyktingsituationen bidrog till att lyfta frågan om arbetsvillkoren inom socialtjänsten.
I hennes studier har socialsekreterare och chefer inom socialtjänsten uttryckt att det blivit viktigare att visa bra siffror och framstå som duktig i verksamhetsbeskrivningar än att faktiskt göra ett bra jobb.