Socialtjänsten kan inte ta hand om gatubarnen - Sverige står handfallet inför problemen kring de utländska ungdomar som bor på gatorna. Socialtjänsten får kritik, men saknar både kunskap och rätt verktyg för att kunna agera. Sverige måste utveckla nya handfasta strategier, skriver Michael Tärnfalk och Katarina Alexius, lektorer i socialt arbete vid Stockholms universitet.
I Sverige debatteras ökande såväl förekomst av skottlossning och gängrekrytering av unga brottslingar som marockanska gatubarn under 18 år med omfattande sociala problem. Gatubarnen, troligen cirka 800 spridda över landets olika kommuner, är relativt få men en för samhället problematisk grupp. Polisen griper gatubarn som begår brott och lämnar till dem socialtjänsten, som kritiseras för passivitet och bristande enhetlighet i handlingsstrategierna.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Men såväl kostnadsmässiga överväganden som organisatoriska och juridiska hinder kan motverka sociala ingripanden. Nyligen har två lagförslag om hanteringen av ungas brottslighet presenterats, Ds 2017:25 och Ds 2017:36. Förslagen gäller hanteringen av unga brottslingar straffrättsligt/processuellt sett. Analys av och förståelse för socialtjänstens problematiska roll i de samarbetsprojekt som föreslås saknas. Dessutom är föreslagna åtgärder mer eller mindre helt verkningslösa på de nordafrikanska gatubarnen.
Sverige står idag helt handfallet inför problemen. Oförmåga att hantera dessa gatubarn synliggör att ett nytänkande krävs när det gäller socialtjänstens roll i dessa sammanhang. Ofta saknar de kommunala socialtjänsterna såväl adekvat kunskap som tillräckliga incitament att agera mot unga brottslingar. Det behöver därför inrättas en ny nationell myndighet med en rätt ekonomiska och kunskapsmässiga resurser samt förmåga att ta det ansvar som socialtjänsten inte klarar.
En central problematik med gatubarnen handlar om att Marocko uppskattas ha cirka 80 000 gatubarn. Alla folkbokförs inte så siffran är osäker. Marockansk lag straffbelägger utomäktenskapligt sex, varför utomäktenskapliga barn sällan registreras. Många barn placeras på barnhem, men rymmer till ett hårt och utsatt liv. I Sverige är livet ofta bättre jämfört med i Marocko. Asylsökande barn, som tilldelats anvisningskommun, har samma rättigheter som andra barn i Sverige. Socialtjänsten är ansvarig för att barnets boende och andra behov tillgodoses. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention, som föreslås bli lag (SOU 2016:19). Av artikel 22 i konventionen följer att Sverige ska vidta lämpliga åtgärder för att barn som söker asyl bland annat får humanitärt bistånd och hjälp att återförenas med sina föräldrar.
Även barn som vistas illegalt här eller är papperslösa omfattas av barnkonventionen. Sverige försökte även samarbeta med Marocko om inrättande av särskilda barnhem i Marocko. En återförening mellan barn och vårdnadshavare blir emellertid ofta komplicerad då många av barnen saknar vårdnadshavare i hemlandet, och myndigheterna i hemlandet, enligt svenska medier, visat ringa intresse för deras återvändande. Det talar snarare för att fler söker sig hit.
Ett generellt problem med unga brottslingar i Sverige handlar om att när barn under 18 år riskerar att skada sin hälsa eller utveckling, ska socialtjänsten utreda och klarlägga barnets situation och erbjuda frivilliga insatser. Om barnet samtycker kan det till exempel erbjudas samtal, kontaktperson, plats i familjehem eller hem för vård och boende (HVB-hem). Kostnaden för är samtal är billigast medan familjehemsplaceringar kostar cirka 12000-20000 kr/mån beroende på barnets behov (Sveriges Kommuner och Landsting, cirkulär 16:59). Plats på HVB-hem kan kosta uppemot 2000 kronor per dag. Dessa hem drivs oftast av enskilda och socialtjänsten får ansöka om plats och betala kostnaderna. Platsefterfrågan är större än tillgången. Det ökar svårigheterna att hitta rätt placering för barnet och ökar kostnaderna eftersom hemmen kan ta mer betalt när det är konkurrens om platserna.
Barn med allvarliga sociala beteendeproblem ska enligt 3 § LVU (SFS 1990:52) omhändertas om inte samtycke ges till nödvändig vård. Lagen ska skydda barn från att skada sig själva. Det är barnets behov som utgör grunden för vården. Barnets bästa ska vara avgörande för valet av vårdform och barnets vilja ska tillmätas betydelse. En placering i familjehem eller HVB-hem är oftast otillräcklig för rymningsbenägna barn. Statens institutionsstyrelse har därför för dessa barn cirka 700 särskilda LVU-platser fördelat på 24 institutioner med högt säkerhetstänkande: pansarglas, låsbara dörrar, hög personaltäthet och inhägnade rastgårdar. Kostnaden enligt myndigheten för ett barn på låst behandlingsavdelning är cirka 2 124 000 kr/år, ibland dubbelt högre (SiSFS 2016:1). Socialtjänsten får ansöka hos Statens institutionsstyrelse om plats och de begränsade platserna motverkar ibland socialtjänstens genomförande av placeringar av särskilt krävande barn.
Behandlingsprognosen för dessa barn är också generellt dålig (Lundström et al 2012).
För gatubarnen försvåras socialtjänstens vårduppdrag ytterligare av barnens brist på anknytning till Sverige. Intresset av att få samhällsvård är lågt hos många av barnen, vilket medför att vården kan framstå som utsiktslös. Ingriper socialtjänsten med LVU kan ingripandet försvåras av att det råder kö till en lämplig placering. Vården kan framstå som oskäligt dyr jämfört med behandlingsprognosen. Dyra placeringar i en ekonomiskt trängd kommun kan medföra att andra utsatta barn måste avstå från behandling.
Prioriteringar mellan olika utsatta barns behov är oetiskt och olagligt, men så ser den krassa kommunala verkligheten ibland ut. Stockholms stad har inlett samarbete med ett antal frivilligorganisationer för att hjälpa gatubarnen (stockholmdirekt. se). Initiativet är lovvärt men bristen på såväl problem- som konsekvensanalys kan i värsta fall bidra till att situationen förvärras.
Genom att dessa utsatta barn i dag ofta bollas mellan myndigheter ökar riskerna för att de rekryteras till kriminella gäng eller annan destruktiv tillvaro. I dagsläget hanteras dessa barn ineffektivt, rättsosäkert och med en handlingsförlamning som även strider mot barnkonventionen. Sverige måste utveckla nya handfasta strategier för hanteringen av barns brottslighet med stöd i barnkonventionen. Vi uppmanar därför regeringen att utreda behovet av en nationell statlig ungdomsbrottsmyndighet med ämnesöverskridande forskningsanknuten behandlingskunskap. En sådan myndighet bör:
• Ha ansvar för en nationell kunskapsbas rörande arbetet med brottsliga barn som omfattas av 3 § LVU.
• Leda en enhetlig och rättssäker samverkan avseende vård av brottsliga barn och av ungdomspåföljder.
• Få beslutsmakt över och kostnadsansvar för institutionsvårdens platser.
fil dr, lektor i socialt arbete, Stockholms universitet
docent, lektor i socialt arbete, Stockholms universitet