Solidaritet är ordet som saknas i brexit debatten - Genom ett filter av aldrig sinande regn ser tegelbyggnaderna utanför fönstret ut som smältande pepparkakshus. Vid tunnelbanesätet bredvid bläddrar en man förstrött i The Sun - en publikation som under de här dagarna får Avpixlat att framstå som objektiv journalistik. ( "Stick It Up Your Juncker", "I’m A Be-Leave-R" och en helsidesbild på drottning Elizabeth II på omslaget - tillsammans med citatet "Give me three good reasons to stay in Europe" och redaktionens svar: "Sorry Ma’am, we can’t think of ONE", för att nämna några rubriker. )
Det var aldrig meningen att jag skulle befinna mig i London då britterna röstade om att lämna EU. Men nu råkade det hela utspela sig samtidigt som väna popbandet Belle and Sebastian spelade inför ett utsålt Royal Albert Hall. Och precis som sångaren Stuart Murdoch påpekade från scenen - på sin mjukt skotska dialekt - så verkade solidaritet vara ett värde som var helt frånvarande i debatten.
Solidaritet är inte heller vad som präglat valets efterspel. Brittisk media rapporterar om över hundra anmälda hatbrott, där gärningsmännen använt valutgången för att legitimera sin gärning. Vittnesmålen i mitt flöde är så många att de överröstar texter om den ändring i asyllagen som klubbades igenom här hemma - trots nödrop från både hjälporganisationer och sakkunniga. Vilka i sin tur knuffade undan orden från veckan innan dess - de om unga människor som fick betala med sina liv när en man med vapen bestämt att deras kärlek var fel.
Känslan av uppgivenhet är påtaglig, men så uppenbarade sig äntligen ljuset i början av veckan - i form av en simpel underhållningsgala. På BET Awards prisas afroamerikanska skådespelares, musikers och atleters insatser - nomineringarna till årets Oscars är ett pinsamt kvitto på dess nödvändighet. Nu var det inte de FEM hyllningsframträdanden till Prince (inklusive Sheila E’s som lämnade mig gapande) som tände hoppets tomtebloss. Inte heller var det Beyoncés och Kendrick Lamars större-än-livet-framträdande av förstnämndas "Freedom", som inledde hela galan - samtidigt som en bit av Dr Martin Luther King Jr’s tal om en odödlig dröm spelades upp i högtalarna. Istället var det en helt annan doktor som stal showen.
Skådespelaren Jesse Williams, vars mamma Johanna är svensk, är kanske främst känd som läkaren Jackson Avery i dramaserien "Grey’s anatomy". När han mottog pris för sitt engagemang i den nutida medborgarrättsrörelsen höll han ett tal som till dags dato antagligen delats fler gånger på sociala medier än vad "Grey’s anatomy" har tittare. Med fakta lockade Jesse Williams ut den strukturella rasismen i ljuset - samtidigt som han lyfte civilsamhällets oumbärliga roll, framförallt de svarta kvinnornas. Trots att jag själv är beige och priviligerad så tappade jag andan för en sekund. Kanske för att Williams anförande också var en tydlig uppvisning i något vi nästan glömt bort hur det känns; solidaritet.