Spioncentralen Sverige - En dag i maj 1940 kom en dam in på ett café i värmländska Ottebol för att köpa cigaretter. Tidigare hade hon varit på järnvägsstationen och löst tre biljetter till Stockholm. Men när resesällskapet lite senare skulle kliva på tåget stod länsman där och tog dem i förvar.
Det var en månad efter tyskarnas invasion av Norge och strider pågick fortfarande uppe i norr. Flyktingtrafiken genom skogarna var flitig och någon på kaféet ansåg sig göra en staten behaglig gärning genom att anmäla ännu en norsk flykting. Men den här gången var det inte småspigg som fastnat i länsmans garn. Kvinnan hette Gudrun Wik och var svägerska till den satte och tunnhårige tyske man hon hade i sitt sällskap: Ernst Wollweber. Långt senare skulle denne bli toppchef i Stasi. Men nu, våren 1940, var han huvudman i vad som kallades "Wollweber-ligan", en kommunistisk sabotageorganisation styrd av NKVD i Moskva, som främst ägnade sig åt att spränga tyska och italienska fartyg.
Han var efterlyst av ingen mindre än Reinhard Heydrich, snart en av ledarna bakom uppbyggnaden av Förintelselägren men även chef för tyska polis- och säkerhetsorganisationen RSHA. Heydrich har hört av sig till svenska säkerhetspolisen med en fråga om varför svensk dynamit används för att spränga tyska skepp. Det tog inte lång tid för den hemliga svenska säkerhetstjänsten (dold under namnet "Stockholmspolisens sjätte rotel") att förstå vem som finkats i Ottebol. Wollweber kom att tillbringa fyra år i svenska fängelser, dock utom räckhåll för tyskarna.
Det gällde inte hans närmaste medarbetare i Norden, norrmannen Martin Rasmussen Hjelmen. Även denne satt visserligen i svenskt häkte, gripen under polisens razzia mot svenska kommunister i februari 1940, då han visat sig ha tre olika identitetskort i tre olika namn. Säkerhetstjänsten förstod ganska snart att de hade två ledande personer för ligan under arrest och att det hela utvecklats till ett intrikat spel med såväl Nazityskland som Sovjet.
Hittills hade Wollweberligan med hjälp av bland annat svensk dynamit stulen i gruvor sprängt tyska båtar ute till havs. Men det fanns också planer som innefattade Luleå hamn (viktig för tyska förråd och transporter) och kanske rentav själva malmfälten. Och redan året därpå utlämnades Hjelmen till norsk gränspolis för vidare befordran till tyskarna, som förhörde honom under svårt tortyr och småningom halshögg honom 1944.
Kring denna för svensk underrättelsehistoria centrala berättelse kretsar Wilhelm Agrells senaste bok, "Stora Sabotageligan". Agrell har skrivit om Wollweber förut och bygger här en del av sin framställning på den norske historikern Lars Borgersruds stora studie "Wollweber-organisasjonen i Norge" (1994). Men Agrell vill mycket mer med sin bok, som formar sig till en större kartläggning av Sovjets sabotage- och underrättelseverksamhet i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet.
Boken tar ett ordentligt varv kring spanska inbördeskriget och olika Sovjetstyrda grupperingar och organisationer innan vi hamnar i Ottebol. Sverige var, för att låna titeln på en av Agrells andra böcker, en "spioncentral" under kriget. Men de olika organisationer som verkade här - ryska, tyska, engelska, amerikanska - var naturligtvis nätverk som sträckte sig runt hela världen. Ibland samverkande, ibland överlappande, alltid på väg att försöka överlista varandra.
Agrell vill skära ut en stor skiva ur hela detta sammanhang och visa hur Sverige och Allmänna säkerhetstjänsten, AST, så hemlig att inte ens riksdagen kände till dess existens - var en integrerad del av ett sammanhängande och tidvis ganska hoptrasslat nät, tidvis alldeles för nära Heydrichs RSHA.
Han skriver också utförligt om hur paranoid den sovjetiska spionverksamheten var och blev; tidvis nästan satt ur spel på grund av alla centralgestalter som rensades ut, hamnade i Sibirien eller avrättades. Många namn blir det, på personer och organisationer. Det är lite av bänkpress i spionhistoria, och Agrell klarar lätt 300 kg. Men själv önskar jag att Agrell stannat ännu längre i det centrala dramat om Wollweber, Hjelmen och Allmänna säkerhetstjänstens undanglidande chef Martin Lundqvist.
Man får känslan av att Lundqvist driver ett spel med sina fångar som schackpjäser. Wollweber är dyrbar, han har överblicken över hela det sovjetiska sabotagenätverket. Han säger lagom mycket för att låta svenskarna förstå att han är intressant. Hjelmen däremot håller fast vid sin täckhistoria om de falska id-korten och ingen låter honom heller förstå att han är avslöjad och hans identitet röjd. Därför tror han också att han kan återvända till Norge utan större risk när svenskarna för honom till en gränspostering. Men tyskarna vet, förmodligen därför att Lundqvist och AST berättat det. Det ser ut som en transaktion - låt mig behålla Wollweber ett tag till så får ni Hjelmen som ett förskott.
Sedan vänder tyskarnas krigslycka. Wollweber är med ens sovjetisk medborgare och hämtas 1944 hem till Sovjet med hjälp av ambassadör Kollontaj: formellt sett för att han hemmavid är efterlyst för checkbedrägerier.
Agrells bok innehåller också mycket annat matnyttigt, inte minst mot slutet; till exempel redogörelsen för den roll olika fackliga organisationer spelade för underrättelseverksamheten under krigets slutskede. Här uppstår verkliga samarbetslänkar mellan seriösa fackliga representanter från USA och Storbritannien som integrerats i underrättelsetjänsten och knyter starka band med socialdemokrater i Sverige liksom med tyska och österrikiska exilkretsar, band som senare kommer att spela en stor roll under Kalla kriget.
En annan viktig detalj som Agrell kort berör är beläggen för att amerikanska War Refugee Board i Stockholm och dess representant Iver Olsen också var verksam just i förberedande spionverksamhet mot dåvarande vapenbrodern Sovjet - något som andra historiker påpekat kan ha bidragit till Sovjets misstänksamhet mot Raoul Wallenberg. Iver Olsen var ju hans främsta uppdragsgivare.
Agrell är historiker, han moraliserar inte och stannar bara ibland vid människors psykologiska bevekelsegrunder. Men de moraliska dilemman och svek som han mest refererar stannar naturligtvis kvar i huvudet och skaver. Jag kommer att återvända till hans bok, som ett referensverk med viktiga samband och namn satta i sitt sammanhang.
Men det som gnager i mig efter avslutad läsning är att han inte stannade längre just i spelet kring Wollweber och Hjelmen. Här finns det mest komplexa och gåtfulla i hela historien, kattrakandet efter information mellan de två spelarna Wollweber och Lundqvist som vet precis vad de håller på med, med Heydrich avvaktande i bakgrunden - och den solitt övertygade kommunisten Hjelmen som inte anser sig kunna vika en tum från sin story och dör på sin post.
Alla som fördjupat sig i spionens psykologi vet att den saknar botten. "Skala lök"-metaforer räcker inte långt. Om den alltid lika undflyende Martin Lundqvist var en Karla eller en Smiley eller både och får vi inte veta den här gången heller. Hanteringen av Hjelmen och hans vidriga död hör till de sidor av svensk krigshistoria som norrmännen ännu inte förlåtit Sverige för. Vi kommer att få återvända till den igen. Och jag ser gärna att Wilhelm Agrell också gör det, i en bok som skär djupare och längre in i den historiens svartaste sidor.