Staten är vilse, inte samhället

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Staten är vilse, inte samhället Senaste nytt om flyktingkrisen

Staten är vilse, inte samhället - Så sent som i slutduellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven i TV4 skedde det igen. Statsministern talade om "samhället" när det var uppenbart att han menade "staten" eller "det offentliga". Löfven är dessvärre inte ensam om försyndelsen; alltför många sammanblandar aningslöst begreppen och gör samhället synonymt med politikernas fögderi.

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Har man en sådan diffus uppfattning blir följden också att man inte förstår att skilja på de olika samhällssfärerna. Löfven lyckades i en oändligt omständlig mening förklara att "civilsamhället fyller en otroligt viktig uppgift, och för det ska ni [ideell aktör] ha betalt [. . . ], för att civilsamhället som är kittet enligt mig i samhället ska vara ett komplement till samhället, det ska inte bygga det [. . . ], ert ansvar är inte det hela ansvaret men ni kan göra så mycket" osv.

Det är möjligt att det blir så här tankemässigt i ett högskattesamhälle och en välfärdsstat med uttalad ambition att, som det heter på regeringskansliet, täcka livet "från vaggan till graven". Där valdebatterna låter som om det inte funnes någon handlingskraft eller utvecklingsförmåga i landet om inte parti X fick möjlighet att styra skutan rätt.

Även om sammanhanget rörde integrationen, och Löfven svarade på en fråga från en ideell aktör om vad politiken gör, i en tid när det kändes väldigt, väldigt angeläget att locka röster, fallerade han att markera: Civilsamhället är inget komplement till staten. Det är en fundamental del av samhället och bör betraktas och behandlas så. Det är inte statens roll att avgöra om det ska "ha betalt". Om civilsamhället inte fungerar med mindre än att den är beroende av nådegåvor från staten, är det ett tecken på att staten blivit för stor.

Och nu då? Nu sitter vi här i politiken och journalistiken och rullar runt den matematiska ekvationen av valresultatet, varv efter varv efter varv utan att se någon smaklig lösning, Stefan Löfven har flyttat ut från Rosenbad (på grund av renovering, nota bene) och. . . ändå ser det mesta ut som vanligt i samhället. Folk går till jobbet, ungarna tränar fotboll på kvällarna, verksamheten inom akademin och civilsamhällets alla möjliga delar (säkert även de olagliga), fortgår. Det invigs foto- och konstutställningar och begås biopremiärer. Springs halvmaror och trampas cykellopp.

De allra flesta människor som har friheten och ansvaret över sin egen vardag kan fortsätta leva sina liv som normalt, trots att det är oklart vilka som till sist bildar regering och baxar budgeten genom riksdagen.

Samhällsbygget är, visar det sig återkommande, rätt robust. Medborgarna klarar sig även i politiskt osäkra tider. Samhället visar gång på gång att det har förmåga och kraft, även i svåra stunder. Flyktingkrisen, skogsbränderna och torkan, terrordåden, Estoniaförlisningen, tsunamin - summan av insatserna från aktörer i civilsamhället och näringslivet är så mycket större än vad de någonsin får erkännande för av dem som tror att trygghet och välfärd måste passera Skattemyndigheten och regeringskansliet innan det kan gälla för riktigt.

Men Sverige är just nu ett parallellsamhällenas land, och för dem som inte har friheten över sin egen vardag, är tillvaron inte robust. Den sedan länge politiskt infekterade situationen med de ensamkommande unga fortgår medan vi räknar mandat och ställer varandra intrikata frågor. Ja, ni vet de som föll för locktonerna från flyktingsmugglare och svenska politikers appeller, riskerade liv och familjebesparingar för att ta sig hit där de hamnade i limbo och nu är helt och hållet utlämnade till politiska beslut i en situation som sammantaget blir alltmer tragisk.

I torsdags rapporterade Sveriges Radio om att akuta situationer med hemlösa ungdomar har uppstått i flera kommuner. I väntan på att Migrationsöverdomstolen ska fatta beslut om gymnasielagen har många av de ensamkommande som väntar på besked inte rätt till bostad. Drygt 8 400 personer har i dagsläget ansökt om uppehållstillstånd för att få studera på gymnasiet. Av dem har ungefär 5 000 hunnit få avslag på sin asylansökan i alla instanser och betraktas därmed inte längre som asylsökande utan tillståndssökande för gymnasiestudier. Det innebär att de inte längre har rätt att bo i Migrationsverkets boenden. Och eftersom de inte har uppehållstillstånd är kommunen inte skyldig att hjälpa dem med boende.

Runt omkring dem växer polariseringen mellan grupper där tonen blir allt mer desperat och hätsk. Legitima synpunkter luftas från flera håll. Från dem som av staten har givits den komplementära roll Löfven talade om, och ordnar bostäder och andra förnödenheter, språkträning och kontakter med övriga samhället. Läser läxor, fixar regnkläder och ordnar praktik. En del av de ideella får frustrerat och på mycket nära håll följa utvecklingen från hoppfullhet till modlöshet och ser vad den gör med en ung människa.

Men berättigade frågor ställs också från dem som undrar varför den som flera gånger prövats av myndigheterna och fått avslag, ändå ska ges fler möjligheter. En fråga som möjligen också ställs av den unga människa från Afghanistan som lämnade Sverige redan efter första eller andra avslaget. Eller varför Sverige lägger så mycket resurser på en specifik grupp, när samma pengar möjligen kunde ha gjort mycket större skillnad för många fler på plats, som Hans Rosling talade om. Och varför politikerna - S, MP, V och C - röstade igenom en lag som uppfattas både nyckfull och svår att tillämpa.

Det är som att beslutsfattarna inte förmår förutse vad som blir följden av deras beslut. I torsdags berättades också i SR att ett 20-tal ensamkommande i 19-20-årsåldern i Svenljunga riskerar att utvisas. De omfattas inte längre av gymnasielagen eftersom de har skolkat från skolan i sådan utsträckning att skolan valt att avsluta deras studier. Skolan anlitade också ett vaktbolag efter att en av ungdomarna uppträtt hotfullt. Ungdomarna hävdar å sin sida att de har mått för dåligt för att gå till skolan. Situationen kan, tyvärr, inte förvåna någon.

Vi talar ofta om samhällsproblem. Sådana finns, och de karaktäriseras ofta av att politiska beslut inte alltid kan lösa dem. Men det stora bekymret Sverige har är inte samhällsutvecklingen - många sfärer blomstrar och utvecklas alldeles oavsett politikerna och regeringsbildningen. Det är snarare staten som återkommande skapar de riktiga problemen.

Vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Fredric Karén

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Chef SvD Nyheter: Maria Sundén Jelmini

Chef SvD Näringsliv: Daniel Kederstedt

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2018-09-16 07:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Angela merkels efterträdare
  4. Bilda regering efter valet
  5. Flyktingkaravanen
  6. Fabian fjälling
  7. Ibrahim Nasrulleyev
  8. Nya lagar 2017
  9. Förbjud religiösa friskolan
  10. Peter springare

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+