Strålande tider, härliga tider? - Det går bra för Sverige. I början av året meddelade Arbetsförmedlingen att antalet varsel var de lägsta sedan 2007 och att arbetslösheten sjunker för tredje året i rad. Ekonomin går som tåget.
Detta budskap har, av förklarliga skäl, också blivit något av ett mantra för regeringen som den gärna upprepar i debatter och i möten med pressen.
Tankarna går nästan osökt till skådespelaren Thor Modéens klassiska citat "Strålande tider, härliga tider" när finansminister Magdalena Andersson (S) lägger ut texten kring hur stark ekonomin är.
Men bakom det glädjande budskapet döljer sig faktumet att tudelningen på den svenska arbetsmarknaden ökar. Samtidigt som arbetslösheten inte har varit lägre än på mycket länge, blir det allt svårare för lågutbildade ungdomar, äldre arbetslösa och utomeuropeiska invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Det konstaterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) i går i rapporten Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad.
Flera förslag presenteras för att minska arbetslösheten för dessa grupper; sänkta antagningskrav till yrkeslinjerna på gymnasiet, inrättandet av särskilda arbeten för äldre långt ifrån arbetsmarknaden, snabbare etableringsinsatser för nyanlända och ökad spridning av lägstalönerna.
Rapporten dömer även ut regeringens jobbmål om den lägsta arbetslösheten i Europa till år 2020. Målet leder politiken fel. I stället borde den mesta kraften läggas på att få gruppen lågutbildade unga, äldre och utrikesfödda i arbete.
Slutsatserna som presenteras är visserligen inte politiskt sprängstoff, men icke desto mindre en nödvändig påminnelse om att vår arbetsmarknad är i akut behov av förändring. Inte minst med tanke på de tiotusentals nyanlända som måste komma i arbete, om inte parallellsamhällena ska växa än mer.
Att påbörja språkundervisning och arbetspraktik redan under asylprocessen, något som rapportförfattarna föreslår, är steg i rätt riktning. Också för att lindra den tristess och stress som väntan på uppehållstillstånd innebär för många.
Med tiden kommer det bli allt tydligare att den viktigaste åtgärden, för att nyanlända med låg utbildning överhuvudtaget ska ha en chans att komma in på arbetsmarknaden, är ökad lönespridning. Författarna till rapporten efterlyser sänkta löner i främst servicesektorn, och menar att det inte behöver innebära negativa konsekvenser för övriga sysselsatta.
Från vänsterhåll varnar man för att sänkta ingångslöner medför ökade klyftor i samhället. Samtidigt måste de som motsätter sig idén presentera trovärdiga alternativ. Att tro att samtliga nyanlända, oavsett ålder, som saknar gymnasieutbildning ska kunna utbildas till konkurrenskraftigt läge, är inte realistiskt.
I slutändan är den verkligt destruktiva klyftan den som går mellan de som överhuvudtaget har ett jobb och de som inte har det. En sak är säker; om ingenting görs för att minska tudelningen kommer snart de "strålande tiderna" vara ett minne blott.