Svår väntan långt från mamma och pappa - De bor på ett hem för vård eller boende (hvb) i Helsingborg tillsammans med 40 andra pojkar. Dagarna går långsamt och i skolan har de svårt att hålla koncentrationen uppe. Sömnbrist och oro tär dem inifrån.
- Kvällarna är värst, då kommer alla tankarna. Jag är rädd för att somna och få mardrömmar med bilderna som alltid kommer tillbaka. Jag såg ju talibanerna döda min bror. Och min far blev svårt skadad när de intog byn.
Ali Anwari berättar tyst med trött röst. Han är mycket smal och hans blick är matt och sorgsen. Han har konstant huvudvärk, för tabletterna ger inte längre någon lindring.
- Först vid fyra kommer sömnen, men halv sju vaknar jag igen. Varje dag.
Det har gått elva månader sedan han kom till Sverige. Han tappade bort sina föräldrar under flykten och vet inte var de är, om de ens lever. Och han får inte någon hjälp med att söka efter dem så länge hans asylansökan inte är prövad.
- Jag tänker på dem varje dag, säger han.
Peyman Dusti kom också bort från sina föräldrar under flykten vid gränsen mellan Afghanistan och Iran. Där togs deras mobiltelefoner i beslag. Paniken han kände då är svår att beskriva.
- Jag hade aldrig varit borta från familjen förut och var rädd. Rädd för vad som skulle hända och rädd för att bli tagen av polisen. Det är många som blir illa behandlade, säger han.
De unga ensamma på flykt tar hjälp av varandra för att komma vidare. I Turkiet kunde Peyman låna en telefon i en affär och lyckades få kontakt med sin mamma som var kvar i Iran.
- Vi grät båda två, det var jättesvårt.
I dag har han kontakt med föräldrarna ett par gånger i veckan, mest med sin mamma. Avståndet är långt, men samtalen betyder mycket för honom.
- För henne kan jag berätta om min oro. Hon peppar mig och säger att jag ska lita på Gud. Då känns det bra, men sen när jag är ensam igen kommer rädslan tillbaka. Den vill inte gå över, och när jag ska sova kommer allting tillbaka som i en film.
Najibullah Ahmadi, 17, har också kontakt med sin mamma. Men ibland skulle han hellre vilja låta bli. Det gör för ont. Han klarar inte att höra sin mamma gråta, det gör honom alldeles sjuk av längtan och saknad.
Föräldrarna satsade allt på att han skulle rädda sig och fly. Själv ville han inte. Han var bara femton år, men en grannfamilj som skulle ge sig iväg lovade ta hand om honom. Men i Österrike separerades ensamkommande barn och Najibullah såg inte grannfamiljen mer. Sedan dess har han fått klara sig ensam.
Föräldrarna och syskonen är kvar i Afghanistan, men har flytt upp i bergen undan talibanerna som har tagit över deras by. De är hazarer, en förföljd folkgrupp. Pappan är sjuk och Najibullah oroar sig och känner stor vanmakt. Men också skuld.
- Här går jag och kan inte göra någonting för att hjälpa dem. Tre timmar känns som tre år. Personalen försöker uppmuntra mig att göra saker, som att spela fotboll, men ingenting är roligt. Men jag tror inte de förstår.
Han försöker koncentrera sig i skolan, men de sömnlösa nätterna tar ut sin rätt.
- Jag lär mig ingenting i skolan. Det är långa dagar och jag är så trött och sömnig, det är helt tomt i mitt huvud. Men skolan håller mig ändå sysselsatt och hjälper mig att hålla tankarna borta. Men på kvällarna kommer det över mig - då tänker jag på min mamma, säger han och brister ut i gråt.
Najibullah är deprimerad, men sluter sig och vill inte gå till kurator eller ta emot hjälp.
Pojkarna på hvb-hemmet delar rum två och två. Det är både bra och dåligt, de är inte ensamma - men ibland är det just det som de behöver. När gråten inte längre kan hållas tillbaka och ångesten sätter in. Personalen intygar att de ofta får sitta uppe på nätterna för att trösta.
Senaste tiden har oron förvärrats. Under pojkarnas årslånga väntan har asylreglerna hunnit ändras och möjligheterna att få stanna i Sverige har förändrats. Afghanistan har nu avtalat med EU om att ta emot medborgare som utvisats.
Ali vrider sina händer och frågar vad han i så fall har att återvända till.
- Det är omöjligt för de flesta av oss. Vi kan råka mycket illa ut.
FAKTA
2015 kom 35 369 asylsökande barn ensamma till Sverige, jämfört med 7 049 året innan. 66 procent av dem var afghaner. Under åren 2009-2013 kom 2 200-3 800 barn per år.
Hittills i år (fram till 13 september) har 1 796 ensamma barn sökt asyl i Sverige. 328 av dem var flickor. Afghanistan är fortfarande största nationalitet följt av Somalia och Syrien.
Antalet inskrivna ensamkommande barn hos Migrationverket var totalt 27 555 i september. Handläggningstiden är i snitt 300 dagar.
Under 2016 har 3 346 ensamkommande barn och ungdomar beviljats uppehållstillstånd av Migrationsverket, vilket motsvarar 66 procent av de fattade besluten.
Det är kommunerna som ansvarar för mottagandet av såväl asylsökande barn och barn som har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Källa: Migrationsverket