Sveket mot kvinnor och barn - Trakasserier, misshandel och sexuella övergrepp. Kalla fakta, TV4:s granskande samhällsprogram, visade på tisdagkvällen ett reportage från Trängslets asylboende i Dalarna där kvinnor och flickor inte vågar lämna sina rum på grund av övergrepp och hot. De ansvariga på Migrationsverket, som driver boendet, hävdar att kvinnorna ljuger.
Liknande händelser har rapporterats från en lång rad asylboenden, men Migrationsverkets generaldirektör, Anders Danielsson, avfärdade förslaget om separata boenden för kvinnor och män när han intervjuades av SVT (30/5):
"Vi lever inte i ett segregerat samhälle i övrigt. Vi skiljer inte på etniciteter, nationaliteter eller religion. Då ska vi inte heller göra det när det gäller människor som för första gången kommer till Sverige".
Det är en självklar princip; vi skiljer inte på människor. Men när ett tydligt mönster framträtt - där kvinnor och flickor trakasseras, där kristna hotas, där Mellanösterns stridigheter mellan olika folkgrupper följer med till asylboenden på svensk landsbygd - är det då verkligen rätt att offra enskilda för den teoretiska principen? Även myndigheterna bör förstå skillnaden mellan att tvinga kvinnor att bo könsseparerat, och att erbjuda en särlösning för dem som fruktar för liv och säkerhet.
I Aktuellt (SVT 30/5) intervjuades Stephen Jerand, polisområdeschef i Jämtland/Härjedalen, efter att kvinnor på flera asylboenden även där slagit larm om trakasserier. "På något vis känns det som om Sverige har övergett kvinnor och barn i det här". Det är en känsla som är lätt att förstå när man lyssnar till vittnesmålen.
Intisar är en av de kvinnor som intervjuades i Kalla faktas reportage. Hennes 10-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på boendet i Trängslet. En man lurade in flickan på ett rum, lade sig ovanpå henne och tog på hennes kropp. De anmälde övergreppet till personalen och till polisen. Men sedan hände ingenting. "Jag bad om att få flytta, sa att jag och min dotter inte ville vara kvar. Min dotter sa det själv också: ’Jag vill inte vara kvar här. Det är farligt. Jag kan inte’. Efter tio dagar kom en kvinna och sa att de inte kunde flytta på oss. "
Brottsoffren tvingas att bo kvar, trots att de riskerar att möta förövarna varje dag. Flera kvinnor berättar också att de efter anmälan har blivit hotade av förövaren, eller hans släktingar.
En före detta anställd hävdar att personalen på Migrationsverket avfärdar kvinnornas anmälningar med att de ljuger. En kvinna i chefsposition bandas under ett telefonsamtal; hon refererar till ett fall där en tonårsflicka knuffats ned för en trappa och släpats ut i ett skogsparti av flera män som "den fejkade misshandeln". Och boendets gruppledare kallar ett våldtäktsförsök i tvättstugan för "ett litet ofredande". Offren skambeläggs och ifrågasätts, övergreppen skyls över. Och förövarna får fortsätta.
Enligt enhetschefen i Borlänge har Migrationsverket "inget ansvar att skydda människor". Det är ett anmärkningsvärt uttalande från en chef på en myndighet som arbetar med just skyddsbehövande. Att ge skydd till flyende är verkets kärnuppgift. Eller gäller det endast skydd från förtryck som sker utanför landets gränser?
I mars kunde Tove Lifvendahl (23/3) berätta om att generaldirektör Danielsson i ett brev till patriark Mor (S:t) Afrem Karim II, syrisk-ortodoxa kyrkans överhuvud i världen, skrivit att "Migrationsverket utreder just nu möjligheterna att erbjuda ett begränsat urval av särskilda boenden för individer som känner sig otrygga på det boende de befinner sig på, på grund av andras beteenden. "
Anders Danielsson bör skyndsamt redogöra för vad Migrationsverket kommit fram till. Om säkerheten inte kan garanteras, måste de utsatta få möjlighet att flytta till ett tryggt boende. Också om det innebär att sära på kvinnor och män. Trakasserier och övergrepp på landets asylboenden kan inte fortgå.