Sverige bör höja tonen mot Kina efter kidnappning - Kina har tagit sig rätten att gripa en person med svenskt pass utanför sina egna gränser och hålla honom fången utan öppen rättegång. Vi betvivlar inte att tyst diplomati pågår från svensk sida, men mer än ett år har gått och ett mer kraftfullt agerande måste till, skriver Ove Bring och Torbjörn Lodén.
Folkrepubliken Kina har nyligen spelat en central roll på World Economic Forum i Davos. För första gången deltog Kinas president Xi Jinping i mötet, och åhörarna lyssnade andäktigt på vad han hade att säga. Artigheten bjöd att han inte ställdes inför alltför utmanande politiska frågor. Men sådana borde ha ställts.
Från Kina har sedan länge nått oss en unken pust av reminiscenser från nazismens och stalinismens praxis. Människor försvinner spårlöst i "natt och dimma" (Nacht und Nebel), som det hette i tyskockuperade områden under andra världskriget. Och fångar dyker upp under statskontrollerade former och vittnar mot sig själva enligt påtvingade manus, som under 1930-talets ökända Moskvarättegångar. I bakgrunden anar man manipulation, tvång och psykisk press.
Vi har ett konkret fall i åtanke. Fallet Gui Minhai.
Gui, som är svensk medborgare, har drivit ett bokförlag i Hongkong som gett ut kritisk litteratur, bland annat om de kinesiska ledarna och deras privatliv. I oktober 2015 befinner han sig i sin semesterlägenhet i Thailand, men försvinner plötsligt därifrån. Av allt att döma är han kidnappad av kinesiska agenter. Denna maktutövning på en annan stats territorium är i sig ett uppenbart folkrättsbrott. Dessutom är bortförandet av Gui och hans fortsatta behandling en kränkning av en individs mänskliga rättigheter. Tre månader senare dyker han upp i kinesisk tv och säger att han nu är beredd att ta sitt straff för att ha förorsakat en trafikolycka tio år tidigare. Samtidigt säger han att han inte önskar svensk diplomatisk inblandning. Därefter försvinner han på nytt, uppenbarligen utan rättegång och utan möjlighet till bistånd från advokat. Senare står det klart att han vid en viss tidpunkt hålls fängslad i staden Ningbo.
Den kinesiska "rättvisan" är orkestrerad för att komma åt dissidenter, advokater som försvarar dem, eller annars politiskt misshagliga personer. Men Kina är bundet av FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, en förklaring som sedan den antogs 1948 utvecklats till bindande folkrättslig sedvana. FN-deklarationen är verkligen universell. Den inkorporerar bland annat element från traditionell kinesisk filosofi. Konfucius (551-479 fKr) eftersträvade ett samhälle där suveränen verkar för harmoni, medmänsklighet och rättrådighet. Hans Ingvar Roth har nyligen gett ut en bok om det kinesiska bidraget till FN-deklarationen - "När Konfucius kom till FN". Regimen i Peking har slutligen landat i en positiv uppfattning om konfucianismen och känner idag stolthet över detta kinesiska bidrag till världsfilosofin. Ändå trampar man hänsynslöst på rättsstatens grundläggande principer, liksom på den egna konstitutionen av 1982 som bekräftar individens rättigheter i samhället. Det är en stor besvikelse att Kina efter snart fyrtio års reformpolitik inte nått längre när det gäller värnet av rättssäkerheten.
Den universella FN-deklarationen stadgar att ingen får godtyckligt anhållas eller hållas fängslad (artikel 9), och att var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att vederbörandes skuld har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter de rättssäkerhetsgarantier som behövs för vederbörandes försvar (artikel 11).
Svensk utrikespolitik har som ledstjärna att rent allmänt försvara de mänskliga rättigheterna, på egen hand och tillsammans med andra. Dessutom, Gui Minhai är som svensk medborgare berättigad till svensk diplomatisk och konsulär hjälp. Han kom som student till Göteborg i slutet av 1980-talet, blev doktorand i historia och började arbeta på en avhandling om Kinas handel med Sverige under 1700-talet och framåt. Efter massakern på Himmelska fridens torg fick han asyl och svenskt medborgarskap. Efter en tid flyttade han till Tyskland och senare till Hongkong.
Samtidigt som Gui försvann från Thailand försvann fyra av hans kolleger i bokförläggarbranschen från Hongkong. Dessa försvinnanden, liksom de kinesiska åtalen mot advokater som försvarar dissidenter, är något som EU:s medlemsstater samfällt borde agera mot i den kamp för mänskliga rättigheter som ständigt måste hållas levande. EU-parlamentet har nyligen i en resolution uppmanat Kina att frige fredliga regimkritiker och har särskilt pekat på Gui Minhais fall. Men denna opinionsyttring måste följas upp mer konkret genom EU:s utrikespolitik. Här bör Sverige spela en aktiv roll.
Vi välkomnar att Sverige återinfört posten som ambassadör för mänskliga rättigheter. Det innebär en ökad möjlighet till multilaterala initiativ. Samtidigt måste Sverige bilateralt agera mer kraftfullt i detta fall som berör en av våra medborgare. Kina har här tagit sig rätten att gripa en person med svenskt pass utanför sina egna gränser. Därefter förvägras den kidnappade personen en öppen rättegång. Vi betvivlar inte att tyst diplomati pågår från svensk sida, men mer än ett år har förflutit sedan gripandet och en mer kraftfull diplomati måste till.
Samtidigt som Sverige och andra länder önskar goda handelspolitiska relationer till Kina, och erkänner och välkomnar de sociala framsteg som uppnåtts för Kinas befolkning, kan vi inte ge upp de värderingar som kommit till uttryck i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna. FN:s tillträdande generalsekreterare, António Guterres, har i detta sammanhang talat om "a battle of values". Vi får aldrig lämna det slagfältet, inte ens om det kostar något.
professor i internationell rätt, medförfattare till "Sverige och folkrätten" (2014)
professor i Kinas språk och kultur, har nyligen gett ut "Konfucius samtal" (2016)